SPECIMENFISKET I SVERIGE DEL 1:

DSC_0429

Specimenmetet i Sverige är idag någonting den inte var för tjugo år sedan. Inte heller är den idag någonting som den kommer att vara om tjugo år. Det är grundregeln. Se det som ett tåg som bara fortsätter att rulla. Vissa har hoppat på tidigt men klivit av med resans gång. Andra har hoppat på tåget senare under olika tidsperioder. Vissa är med än idag, andra inte. Jag tillhör den som klev på i skarven 80-90 tal. Jag missade den gyllenne eran, men har läst mig till sömns många gånger om tiden. Detta är min syn på saken. Den är färgad och formad efter mina egna tankar och funderingar. Vad som är viktigt för mig är oviktigt för någon annan. Det spelar ingen roll för mig vad som hände bakom kulisserna, för mig är detta ett skådespel och en bit historia som har varit väldigt viktig i mitt liv. I slutändan så är det ”endast” mete oavsett hur man vrider och vänder på det..

dsc_0432.jpg

IN THE BEGINNING…

England. Det räcker att säga endast England. Detta land som är känt för dålig fotboll, dålig öl samt mete. England är och anses att vara vaggan för metet som det såg ut då och hur det ser ut nu. Med historien på vår sida så var det givetvis endast en tidsfråga innan metet hittade hit.

Som vanligt när man forskar i sakers ursprung så är det svårt att hitta konkreta och tillförlitliga bevis på hur saker och ting hände. Men det är svårt att prata svensk mete utan att nämna en viss Arne Broman. Mannen som är ansedd att vara det svenska metets fader. Enligt utsago så började det hela under de sista åren av sextiotalet. Man blickade mot England, läste de engelska fiskeblaskorna och (antar jag) försökte kopiera konceptet. Idag pratar man om mete, men då var det termen specimenmete som var det nya heta. Dvs riktad mete efter stora fiskar väldigt förenklat beskrivet.

För detta behövdes det givetvis prylar. Prylar som inte fanns att tillgå i Sverige av logiska skäl. Mäsk, flöten, quiver och swingtips, bankstick, swimfeeders, flöten osv var någonting som möjligtvis endast tävlingsmetarna kunde känna till. Mycket tillverkade man själv, vilket var ett ståande inslag i de tidiga åren av tidningen Fiskejournalen. Resten förmodar jag att man på något sätt beställde från england? Hur det än var så krävdes det en hel del påhittighet och detektivarbete.

RÖNNE Å-LAGAN.

dsc_0433.jpg

Under den första halvan av 70-talet så fick läsare av FJ bekanta sig med tre gentlemän. Nämnde Arne Broman, Fotografen Åke Lindau samt Metegurun Lars-Owe Berglund. I första hand så var det mete efter storvuxen abborre i västkuståarna som gav eko i pressen. I artikeln ovan berättar Arne om mete efter stora abborrar från april 1969 och fram till vad som var dags datum då (1977). Det förstnämda borde vara bland de första rena specimenmetesatsningarna vi i sverige hade hört talas om?

Metet efter dessa fiskar bedrevs efter att ha läst om Richard Walkers metepass från tidig 50-tal från i den engelska sjön Arlesey. Walker metade under vintertid upp en svit storabborrar ur sjöns djuphålor. Detta inspirerade Arne och en viss man vid namn Lennart Johansson att kopiera upplägget och satsa de stora abborrarna som de visste simmade i Rönne å. I artikeln nämns även något som kallades för Arlesey-Bomb. Ett päronformat blysänke med ingjutet lekande för att kunna kasta långt. Dvs det vi idag känner till som päronsänke. Även det Richard Walkers påfund när han funderade hur han skulle nå djuphålorna som låg 50-60 meter ut?

Hursomhelst så gav allt detta mete redan april 1969 grabbarna i rönne å en svit på fyra abborrar som vägdes till 950, 1200, 1400 samt 1550 gram.

Det som följde var att nya metoder testades och finslipades. Nya vatten provmetades och resultaten ökade. Under våren 1976 hade man magiska metepass i Lagan.  Arne drog under en timma en svit på sex abborrar mellan 1200-2375gram. Lars-Owe fick senare samma vår två fiskar på 1950 samt 2270 gram.

Men det är inte vikterna som är det fantastiska med denna historia. När man läser artikeln inser man väldigt snart vilken tid man lagt på att söka rätt lokaler och meta dessa extremt målmedvetet. Stor vikt lades på bottenstruktur, väder, vind och djup. Jag kan ärligt säga att detta fortfarande idag står sig extremt bra mot vilket mete som helst. Specimenmetet under 70-talet byggde väldigt mycket på sökande av vatten, eller platser i vatten man visste innehöll stor fisk. Man fick inte mycket gratis som man kan få idag.

Ett annat ”lånat” begrepp från England var storfiskregistret. Under slutet av sextiotalet började man lobba för att införa ett sådant även i sverige. Bakom detta låg givetvis Herr Broman i sällskap med Olof Johansson och Benkt Hanefors. Alla tre legendariska fiskeprofiler. 1971 blev detta ett faktum. Man satte gränsvikter för de olika arterna och införde vissa krav för att få sina fiskar godkända som storfiskar.

dsc_04321.jpg

Redan 1975 började man ifrågasätta en del anmälningar. Folk antingen inte förstod vikten av en noggran dokumentering eller så blandade man ihop de olika vitfiskarna. 1977 skrev Arne detta inlägg. Det var viktigt att skärpa till sig, annars så levde hela storfiskregistret på en skör tråd. Det skulle inte vara endast en rolig grej där folk kunde anmäla sina firrar lite slapphänt utan några större krav på motprestation från fiskarens sida. Jag kan tänka mig att många undrade vad en sån här register skulle upfylla för funktion, och varför vissa som Arne Broman tog detta på så stort allvar? Det var väl endast fiske…?

Men det som jag ser som specimenmetets födelse i Sverige var inte fiskarna, metoderna eller fångsterna. Det som skiljde detta från vanligt fiske eller ”mete” var synsättet på det hela. Dessa herrar ändrade inte fisket, de ändrade inte metoderna, de ändrade synsättet på hur mete och fiske skulle bedrivas. Metoderna finslipades, ja, men metoder är ju till att finslipas.

Det är iallafall mitt synsätt på det hela. Det är svårt att få folk att ändra på sig genom tal och skrift. Men att gå längst fram själv och genom resultat visa att man kan ta detta längre än man någonsin trott gav ringar på vattnet.

I så gott som varje nummer av FJ så var Broman och co framme med sina artiklar där man både lärde, inspirerade och kritiserade det rådande klimatet. Man tog till strid om att inte slå ihjäl vitfiskar bara för sakens skull. Man ändrade på synsättet kring dessa fiskar. man kunde helt plötsligt meta efter sutare för att det var kul och för att det gick att meta riktat efter sutare som dittills endast varit bifångster under annat fiske. Man skall veta att insändarsidorna på denna tid var fullt lika hätska som den bästa facebooksidan. Men man hade bestämt sig. Det nya skulle nötas in, kosta vad det kosta vill.. FJ nr 5 år 1976 hade en bild på en sutare på framsidan, vilket borde ha varit bland de första gångerna en vitfisk fick en sån ära. På åttiotalet skulle en vitfisk på omslaget vara standard, vilket torde vara ett bevis på hur trendkänsligt fiske skulle visa sig att bli i framtiden. Åke Lindaus artikel här ovan om sutarmete var ett steg mot att bevisa att man kan målinriktat meta efter de ”omöjliga” fiskarna som tex karp, sutare och ruda.

Pratar man ren fisketeknik så var sjuttiotalet den era man visade att man kan meta efter precis vad som helst och nästan närsomhelst. Åttiotalet skulle komma att anamma den kunskapen och sedan ställa den på sin spets. Men under 1976 gällde det fortfarande att intala folket att detta var både fullt möjligt, samt roligt.

 

IN MED DET NYA; UT MED DET GAMLA:

DSC_0434

När fiskejournalen nr 2 damp ner i brevlådan hos folk 1977 så innehöll den någonting många nog inte riktigt fattade. Detta var alltså över 40år sedan. Och mannen bakom artikelserien hette Göran Anskär. En inte helt obekant namn för de som hängt med en tid. Under fyra nummer fick de som levde då följa med på en rundvandring genom meteprylarna man behövde. Helsida upp, helsida ner fulla med bilder och beskrivande text om det nya som under slutet av sjuttiotalet hade nötts in i de flestas medvetande. Få fiskare hade undgått att vad som höll på att hända. Men många förstod nog helt enkelt vad det innebar.

En tidning från tidig sjuttiotal skiljer sig markant från en av slutet av samma årtionde. Det blir allt färre tweedkavajer och svartvita foton från folk som betecknas som indutrialist, direktör eller förläggare hellre än sina riktiga förnamn. Den unga nya generationen har gjort sin entré. Det bubblar under ytan, men det skall dröja en bit in på 80-talet innan det exploderar med allt vad det kommer att innebära..

DSC_0431

Artikelserien med meteprylarna satte en ny standard på pränt. Här har vi prylarna du behöver, vad har du, vad behöver du köpa på dig? Och framförallt, var får man tag på allt?

Det sistnämda fixades med hjälp av postorder eller sk ”välsorterade fiskebutiker”, ofta belägna söder om huvudstaden. De nya sakerna underlättade en hel del och skapade givetvis ett surr kring metet som någonting tekniskt, nytt och hett. Fullt jämförbart med hur jerkfisket eller vertikalfisket skulle bli i framtiden. Runt hela landet bildades det meteklubbar, eller så fick gamla fiskeklubbar nya metefilialer. Tinca, Rutilus, UFF och Karparna skulle bli några av klubbarna vi skulle få höra mer av när vi kliver in i 80-talet. Man kan nog med rent samvete säga att de sista två åren av 70-talet var en stubin för åttiotalet. Intresset hade tagit sig, och en ny ung generation av fiskare som hade ett helt nytt synsätt på fisket stod och slog på dörren.

Mer om det nästa gång…

 

 

Annonser

One thought on “SPECIMENFISKET I SVERIGE DEL 1:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s