Specimenfisket i Sverige 1984:

DSC_0894

DEFENDERS OF THE FAITH:

Vissa år är bättre än andra, det är utgångspunkten för varje år när man vaknar ur sitt nyårsfirande med rödsprängda ögon och bultande huvud. Disken från förra året står i drivor och gästerna är borta. Ingen optimal uppladdning för något nytt år, speciellt om året innan varit det bästa i mannaminne. Blixten slår ju som bekant inte ned två gånger på samma ställe.

1983 hade varit en framgångssaga för det svenska metet. Men man hade inte ens hunnit putsa bort champagnefläckarna på silverpokalen i UFFs klubbstuga innan det var dags igen. 1984 var ett os-år. Los Angeles stod som värd. Iron Maiden och framförallt Judas Priest skulle släppa två episka plattor och frisörsalongerna överbefolkades med pudelrockare som ville ha samma frisyr som Harlem globetrotters. Men allt detta kom att vara sekundärt när året skulle summeras 12 månader senare. 

Det är svårt att ensam nå de högsta nivåerna. Vilken sportdåre som helst vet detta. Man måste ha någon att bräcka, för hur tävlar man emot sig själv? Runt om i landet så vässades det krokar och planer för fullt. Metarna hade blivit fler, kunskapen hade blivit större. Och ingen kunde längre räkna in några säkra poäng i specimentävlingen. Dessutom så hotades giganterna av nya tuffa uppstickare som respektlöst skulle måla om kartan för vad som skulle krävas för att lyckas. Allt detta sammantaget gör att det blir ett kollektivt lyft. Både medialt och vid stränderna. Man tar något som gror och lyfter upp det till en helt ny nivå. Detta var exakt det som hände 1984. Det första året för modernt specimenmete i landet. 

Årets specimenhunter:

DSC_0895

En nyhet för året var sidotävlingen årets specimenhunter. I mitt tycke ett fatalt misslyckande för allt som specimenfiske står för. FJ hade skapat ett monster som senare skulle få förödande konsekvenser. Allt det fina som specimentävlingen stått för hade med ens fått sig en käftsmäll. Ett hårt jobbande lag som kämpar frenetiskt mot samma gemensamma mål är ju själva själen för vad tävlingen stått för. En ideologi hade förbytts mot stjärnstatus och annat skit som fisket inte behöver. Vad man än säger så här i efterhand så är inbördes konkurrens och tävlan lagmedlemmar emellan ingenting som är varken attraktivt eller smakfullt. Specimenmete är någonting man gör tillsammans, och det man fångar, fångar man tillsammans. Detta vet alla som någonsin metat med en vän…

GÄDDA:

DSC_0896

Hur konstigt det än må låta så har gäddfiske inte alltid varit någonting hippt och fyllt med ryggdunkningar och status. Länge har man sett gäddan som mer eller mindre en skitfisk som endast några få eldsjälar besvärat sig med att satsa på. Visst en stor gädda har alltid väckt en viss beundran, men då stendöd på grannens gräsmatta med fångstmannen stående bredvid med en öl i handen. Gärna berättandes vikten något kilo tyngre än vad vågen visat. Synmått och småjusteringar hörde till saken. Men dessa fiskar var rovdjur som förstörde för de fina fiskarna. Dvs dom man kunde äta. Och därefter så kunde dom behandlas som skit. Gäddan hade genom tiderna fått duktigt med stryk, men en viss ljusning kunde åtminstone skymtas i horisonten. Och vad lockar folk mer än en stor gädda? En gigantisk gädda!

DSC_0897

Arne Broman hade slagit sig ihop med en av gäddvärldens största namn. En man vid namn Jan Eggers. Artikeln Storgäddor i Europa är en av dessa ikoniska artiklar folk kommer ihåg än idag. Bilderna på en 30 kilosgädda skakade om många och satte igång fantasin. Om en tysk gädda kan nå en vikt på 30 kilo, hur stor kan en gädda i Sverige bli?

Det är givetvis svårt att svara på en sån fråga, men artikeln gav antydningar på vad som krävs för en gädda att nå dess maxvikt. Lugn och ro, och massor med mat är ett hett grundtips. Sedan så fanns det givetvis en massa andra faktorer som spelade roll, men dessa var och är fortfarande väldigt ointressanta för en semesterfiskare. Bilder fungerar mycket bättre.

DSC_0898

De åtta svenska gäddorna som hade kvalat in i 20-klubben skulle med åren bli färre. En viss Peter Grahn kom att ta forskningen kring de svenska gäddorna till en helt ny nivå, långt senare. Det hela utvecklades till en sådan soppa så att man i slutändan inte såg något annat val än att stryka hela listan med megagäddor och förklara rekordet vakant. Då får vi minnas att Fehmi Varlis  megagäddor vid denna tid fortfarande inte fångats.

För andra var det så viktigt att lyckas att man tog till sig lite oortodoxa metoder. En Schweizisk man vid namn Jürg Nötzli rapporterade en härlig svit ovanligt stora gäddor under loppet av två år. 19,0 kg, 22,5 kg, 25,0 kg och 28,35 kg. Detta väckte ju en viss skepsis bland gäddfiskarna, kanske inte helt oväntat?

DSC_0899

Det som var skumt med det hela var att gäddornas vikter och existens verkade stämma, eftersom de inte ifrågasattes, åtminstone vad jag känner till? Men hur kunde en gråhårig senig gubbe utan mustasch fånga årtusendets svit storgäddor, från små tjärnar dessutom? Man bestämde sig att syna fallet lite närmare.

När man började dra i de rätta trådarna så kröp det till slut fram att Jürg köpt under falskt namn dessa fiskar levande från yrkesfiskare. Och sedan planterat dom i sjöarna där endast han fiskade. Därmed var bluffen avslöjad. Dock så får han av mig pluspoäng för påhittighet och det falska namnet ”Herr Pfister” som är som tagen ur en tysk gentlemänsvideo av ovanligt god kvalité… Men det som jag funderade på när jag läste artikeln var, hur bra är fisket i sjön yrkesfiskarna håller till vid?

DSC_0907

Stora gäddor gillar stora beten? Något som med tiden kom att bli en allt mer en sanning än en myt. När man idag pratar om downscaling så har man med största sannolikhet ett större bete i linänden än de flesta vågade använda 1984. Vi fick återigen ta hjälp från kontinenten i dessa frågor i lärande syfte och blicka lite på hur andra gjorde när de fångade storgäddorna. 

DSC_0905

Att mete inte är en metod en gäddfiskare har i sin arsenal under denna tid är lika sant idag. Jag vågar nästan påstå att antingen så metar man gädda, eller så spinnfiskar man efter gädda den största delen av sina pass. Man blandar inte gärna. Löddeåren gav metet ett uppsving under 90-talet, men det verkar de flesta ha glömt. Metar man gädda så är ismetet metoden som de flesta känner sig bekväma med. Under den sexårsperiod som FJs årsbok existerat och levererat årsbästalistor, så hade samtliga 60 toppfiskar fångats på spinn. Men det hindrade inte Berno Florin att tycka annorlunda och inspirerade honom att skriva ännu en av dessa ”så här metar du gädda” artiklar. Förmodligen till döva öron och blinda ögon. Svenskarna var ännu inte redo att konverteras. De fåtal lyckliga som kände till metets effektivitet, speciellt vid våren, kunde relativt ostört meta upp fina sviter.

DSC_0906

Tacklen man använde av sig var milt uttryckt okomplicerade med tafs, flöte och en trekrok. Kanske något krafs emellan så det verkade lite mer genomtänkt, precis som idag. Något som de flesta borde ha ägt. Men det fungerade väl, och gör det än idag. Betesfisken Bruno använde höll en storlek på 3-5 hekto, vilket är standarden i våra dagar. Den här typen av artiklar kunde läsas minst en gång per år, men metet slog aldrig igenom på bred front.

DSC_0947

En som redan 1984 låg i hårdträning inför Pikefight var Håkan Fransson…

METE:

DSC_0900

Måhända att det är en kulturskymning att inleda en meteartikel med en lång harang om något så populistiskt som gäddfiske. Men gäddan är själva navet kring svenskt fiske. Precis alla har någon relation till gäddan. Laken har dessvärre fått en mer undangömd plats i våra fiskehjärtan. I takt med tunnare isar och varmare vintrar så har lakmetets högtid blivit en allt osäkrare föreställning för varje år som går.

Lars Ivarson, rekordhållaren med en pjäs på 6099 gram berättar i artikeln sina bästa tips för en lyckad satsning. Ögern, Rickleån och kusten besöks. 

DSC_0901

Att leta efter lake under mörka vinternätter, kanske i bitande kyla, kräver sin man. Hur många blanka nätter orkar man innan man ger upp? Två, tre? Lakfiske är synonymt med kunskap om sitt vatten, och en herrans massa tålamod. Huggen kan vara få om man är ute efter de stora. Metet bedrevs på grunt vatten. Ofta under metern, och betet var strömming eller annan fisk.

Likt ålen är laken en fisk som fortsätter att fascinera oss med sitt suspekta levnadsmönster och utseende. Länge så kallades den politiskt okorrekt för sötvattentorsk innan man helt plötsligt visste bättre. Ivarsons artikel är en mycket välskriven pjäs som får den segaste av specimenhjärtan att pumpa varmt blod som fyller ådrorna med fiskesug utan dess like. Just satsningen är central. Att man flera man starkt gör en attack på bred front är någonting som får mig att tro att det trots allt finns hopp för mänskligheten. Hur många människor känner ett gäng som har detta som livsmission under svinkalla februarinätter i Umeå?

DSC_0902

En bild säger mer än tusen ord. Men i detta fall så gör inte bilden artikeln någon som helst rättvisa. En skäggig man står i vassen i något som ser ut som full storm. han har precis fångat en mindre mört med sitt enorma spö och ser mer förvånad ut än nöjd när han håller sin fångst så den inte ska blåsa iväg. UFF, Sveriges genom tiderna bästa specimengrupp stod i fokus (igen).

DSC_0903

Återigen så får vi läsa en spännande utläggning om hur man lagt upp fjolårets mete… Att man slumpmetat här och där och råkat vinna kan ni glömma direkt. Håkan Brugård berättar att ovan nämnda Ögern besöktes när Lars Ivarson befann sig i USA och kunde på detta sätt sno några poäng från konkurrenterna ur deras egna hemmavatten. Laksatsningen fortsatte i upplands skärgård med en toppfisk på 3,5 kilo. Våren ägnades åt Vimma, Faren samt Asp. Sedan satsade Håkan på gädda med en 10100 gram som toppfisk. Bröderna Matti och Mikko Kokk satsade även de på lake med en toppfisk på 4170 gram. I sikklassen tog UFF toppfisken samt andra poänggivande sikar. Ungdomarna levererade en mört på 910 gram samt granna ålar. Fisket fortsatte med en gädda på 13.250 gram innan vi satsade på Sutare, Björkna och Ruda…. Samtliga av dessa fisken planerades och lades upp för att under rätt tid optimalt kunna meta efter riktigt stor fisk.

Ja, man förstår snart att slumpen spelar mindre roll i UFFs fina upplägg och val av vatten i hemmatrakterna under de olika årstiderna. Bredden var deras styrka, då täckte man upp för eventuella brister.

DSC_0908

1984 var även året då FJ fyllde tio bast. Man kan inte nog poängtera vilken genomslagskraft blaskan haft för det svenska fisket, speciellt metet.

DSC_0909

Och metet var någonting FJ var väldigt stolta över att ha tagit fram. De senaste åren hade varit en framgångssaga utan motsvarighet som utvecklats till en mindre folkrörelse. Åtminstone en stark subkultur. Glädjande nog så var det merparten unga människor som fastnade för metet och tillförde välkommen energi, och nyfunnen kunskap. Man fiskade seriöst och inriktat, ifrågasatte onödigt dödande och respektlöst behandlande av fiskar. Dessa herrar var den första generationen, den andra generationen som undertecknad tillhör tog detta till sig och förfinade konsten. Och nu har vi den tredje generationen som näthatar oss för att vi bonkat en gädda på nittiotalet. Fullt logiskt. För att prata gäddspråk: Farfar slog gäddan med åran, farsan tog den med huggkrok, jag med lipgrip och mina barn handlandar dem.

DSC_0910FJ hade även metarna att tacka. Nog för att tidningen var portalen där man läste om mete. Men det var metarna själva som bistod med merparten av materialet. Artiklarna skrev inte sig själva. En konst vi i dataåldern tycks ha glömt bort helt och hållet…

VÅREN 1984:

DSC_0918

Det är vår – fram med metgrejorna. När såg du en sådan uppmaning i fiskepressen senast? Och mycket riktigt, tidningen var fylld till bredden med mete.

DSC_0911

Då siken var med i specimentävlingen så börjades det att satsas en hel del riktat mete efter arten. Metarna vid ostkusten hade initialt de största framgångarna. Hamnar och åar kring leken gav bäst resultat. Men metet efter sik var pilligt och svårt. Varje pass gav en pusselbit, och man fick ta det därifrån. Små daggmaskar och sillbitar verkade ge resultat och vikterna pressades stadigt uppåt i takt med att nya vatten hittades. Ett tydligt mönster hur tävlingen inspirerade folket att leta efter ställen och laborera med tackel. Det som endast några år sen verkade nära nog omöjligt var nu allmän kunskap. Och man höll inte inne med det man visste, vilket artikeln är ett fint bevis på.

DSC_0912

Skräbeån och Per Torstensson. Två namn som skulle bli välkända inom snar framtid.

DSC_0914

Att snacka sikmete utan att nämna Jörgen Larsson är omöjligt, vilket även bevisades i radioprogrammet Christer i P3. Döm om min förvåning när en man ringde in och sa att han verkade likna någon kändis, men visste inte vem? Hans bild lades upp på hemsidan och sedan skulle folk försöka lista ut vem han liknade? Första kommentaren livesänt i radion var. -Han liknar sik-kungen Jörgen Larsson! Då är man stor på riktigt!

Hursomhelst, han är inte direkt okänd för sitt abborfiske heller. Vilket hans artikel här handlar om… Mete efter vårabborre.

DSC_0915

Det som slår mig är inte direkt själva innehållet i artikeln. Nej, det är sättet att skriva. Jörgen kom att slipa denna konst till perfektion med åren, och otaliga odödliga klassiker till meteartiklar har för evigt etsat sig fast i folks minnen. Vilket gång efter annan bekräftas i Swedish Anglers ”12 frågor” när det frågas om den bästa fiskeartikeln man läst. Sättet att blanda in tekniska och välgenomtänkta detaljer med rena fiskeberättelser är genialiskt. Medvetet eller ej. Fotografierna håller hög klass och mössan med den kryptiska texten har även den blivit en snackis. Vi ägnade många stunder att lista ut vad boksatvskombinationen stod för, men kom aldrig på det?

DSC_0913

En annan profil som skulle nå kultstatus är Peter Grahn. Först med sina teckningar och artiklarna där han fiskade med sin far. Och senare för sin forskning och expertis. Såg man att Grahns artikel var med i tidningen så var det den första man bläddrade fram och läste. Här låg man på en nivå den svenska fiskepressen varken förr eller senare legat på. Här var det kalla fakta som gällde, och man höftade inte en mikromillimeter. Rätt skall vara rätt, och här är beviset. Därmed basta!

DSC_0916

Någonstans i förgrunden pågick specimentävlingen parallellt. Anmälningarna rapporterades i regel med en eller två månaders fördröjning i tidningen. Därav så blev det oftast inte spännande förrän juli-augusti då månaderna maj-juni rapporterades. Laksäsongen hade tydligen börjat bra, men utöver det så fanns det inte mycket att skriva hem om.

DSC_0917

2761 gram. Så lyder den nya rekordvikten för abborre. Hällers myr hade efter några år med goda signaler levererat. Lite kaxigt hade Magnus Ugander redan året innan lovat att grabbarna ur Fina Biten skulle leverera en stor abborre under vintern, kanske rent av i rekordformat. Och det gjorde dom.

Historien kring Hällers Myr är speciell. Sjön hade dämts upp, och i samma veva hade ett tiotal matabborrar planterats i sjön. Varför vet jag inte? Men de hade nu helt plötsligt nått kromosomformat som rekordhållaren Per-Erik Jacobsen uttryckte det. Hastigt och lustigt satt man nu på Sveriges bästa abborvatten genom tiderna, och var det skulle landa visste ingen? Rekordfisken hade en längd av 53 cm. Imponerande, men knappt noterbart om man jämför med jätten som nätfångades och återutsattes vid kontrollfiske. Den mätte 67 centimeter och borde rimligtvis vara en av de överjävligaste borrarna någonsin skådats. Den fisken försökte man nu pimpla upp. -Sjön hade mer hål än is denna vinter sa Per-Erik. Det återstod att se om dom skulle lyckas…

DSC_0919

Nästa rapport i tävlingen handlade mycket om abborre och lake. Ivan Hjalmarsson toppade den listan med en fisk på 5933 gram. En sik på 3080 gram hade anmälts, den största anmälda i tävlingens historia. Allt helt i linje med artiklarna vi läst månaderna innan. Och ett bevis på att artiklarna inspirerade folk att våga satsa. Ibland var gensvaret blixtsnabbt!

DSC_0920

Jag plockar helt sonika med en bild som har allt vad en bild från åttiotalet ska innehålla. Glädje, tobak, tidstypiska fängelsenamn, mustascher, lustiga hattar, en gädda, finska nationaldräkten och avsaknad av flytvästar. Så här såg hela min barndom ut. Vissa kan kalla det för ironi, jag hävdar motsatsen. Ibland måste man leva och låta det seriösa och tråkiga vila en stund. Jag kan sätta min högra njure på att dessa män har haft fler roliga stunder tillsammans i sin lilla trissjolle än de allra flesta.

DSC_0921

Mer nostalgi. Cello och cello dipp. Cellon lanserades av Abu 1967 och var något så unikt som ett popperbete gjord i cellplast. Inköpt på licens från Burke. (Dragen hette egentligen ol´ Twitch samt Big Dig när de såldes i staterna, och färgerna var mångt fler än de Abu sålde.) Cello dipp kom ut 1969 och var en djupgående variant med en sked som böjdes väldigt lätt. Då kropparna var gjorda av mjukplast så punkterades dessa lätt av gäddtänder. Detta gjorde att betena såg härjade ut efter några varv i draglådan. Inom en tioårsperiod så var dom borta från butikshyllorna och betingar idag några hundralappar på samlarmarknaden, bortsett från den tidiga D-färgen som kan ge uppemot en tusing.

IKONER:

DSC_0922

Kaj Jonsson och Arne Broman hade funnit varandra, och en tid verkade dom oskiljaktiga. Denna bromance gynnade oss metare då det oftast levererades ett gäng riktigt vassa artiklar per år från de gamla mästarna. Kaj som hoppat på metet i vuxen ålder verkade brinna speciellt för braxenmetet. Denna gång var det mäskningen man hade i fokus. Kajs otur med kodyngan blev en följetong som konstigt nog fick några anhängare. Jag ska förklara senare. Artikeln är både välskriven och välmotiverad och man målar upp några olika scenarion från verkliga livets braxenmeten samt förklarar hur man skall mäska, med vad och när? Allt i linje med vad vi var vana att läsa från Arnes och Kajs pennor.

DSC_0924

Braxenmetet kom redan under året att nå nästa fas i utvecklingen. En trekilosfisk som gett ett antal friska poäng kom inom väldigt snar framtid att anses som uppvärmning. Nya heta vatten som Hagbyån, och i fortsättningen Härsjön och till slut Rögle Dammar kom att totaldominera hela scenen. Kaj Jonsson och Arne Broman klev aldrig på det tåget. Ibland undrar jag vad dom tyckte om metet när de såg vad det blivit långt senare på 2000-talet? Deras skapelse hade fått ett eget liv och gjorde nu som den själv ville.

DSC_0925

Ingen vår utan färna. En berättelse i dagboksform om Rutilusgängets färnaresor lämnade inget större avtryck i metehistorien. Men återigen så är det en gedigen laginsats som betonas i texten. 

DSC_0926

KODYNGAN:

DSC_0928

Vit man gör upp stor eld och sitter långt ifrån den. Röd man gör upp liten eld och sätter sig på den. Lite så måste tankarna ha gått när man med stora svarta bokstäver skriver kodynga, och listigt nog sätter en bild på stackars Kaj Jonsson. Kaj har ingenting med varken texten eller innehållet att göra. Men det har Arne Broman.

DSC_0929

Tråkigt nog så blir Kaj offer i hela skitskandalen. Bengt skriver en helt ok artikel om braxenmete med allt  mäskande tilltaget kräver, och det hela avslutas med en faktaruta där Arne skriver en rad om koskiten som vissa använde i mäsket. Arne fortsätter. -Rubriken ovan har jag hittat på…

Folk säger än idag till mig, -ah det är han som mäskade med koskit, när man snackar lite Kaj Jonsson. För det gör man, med största respekt!

Bengt var nästa offer. Kanske hade han suttit och filat på artikeln i veckor, eller månader. Vänt på ord, bytt ut meningar, tills han blivit riktigt nöjd. Mäska för braxen, skriver han överst innan han slickar igen kuvertet med FJs adress nedskrivet på framsidan, och postar den. Sedan börjar väntandet. Kanske så står Bengt på verkstadsgolvet och snackar om sin stundande författardebut med arbetskamraterna. Eventuellt så är det snart slutsvarvat för gott för hans del, när medborgarna får ett första smakprov av hans artistiska begåvning? Blundar Bengt så ser han klart och tydligt framsidan framför sig. -Mäska för braxen av Bengt ”pennan” Nilsson, Åtvidaberg.

Till slut så infinner sig  dagen med stort D när tidningen dimper den ner i brevlådan med en duns. Han slår sig ner bekvämt i fåtöljen i och med skakande händer öppnar han tidningen och bläddrar fram till artikeln. Han läser rubriken. -Äter braxen KODYNGA? Bredvid den nattsvarta texten en stor bild av Kaj Jonsson i en Paul Klee-gul hummeljacka… Han sluter sina ögon och fimpar cigarren i champagneglaset. Karriären är över innan den hunnit börja..

DSC_0930

På tal om mäsk. Tävlingsmetet når under året nya toppnoteringar, och det snackas om det nummer in och ut. Denna tabell fastnade jag för. Undrar om den är relevant idag? Duvskiten lät spännande.

DSC_0931

Vi fortsätter med försommarfisket i väntan på första riktiga rapport i tävlingen. Daggmask för sutare är en typisk ”så här meter du” artikel i brist på annat. En trend som håller än idag och tillför egentligen ingenting man inte redan visste. Det som stod skrivet på nästa sida var desto mer spännande…

DSC_0932

Säsongen har fortsatt starkt med bland annat gädda. Lakklassen hade sina 15 fiskar mellan 4135-5933 gram, vilket är mycket stabilt! Fina Biten har seglat upp i ledning med 84,5 poäng före Tinca och UFF på 50 respektive 49 p. Det hela såg ut att bli en giganternas kamp, ännu en gång…

DSC_0933

Nästa rapport, då kom chocken. Ronny Svensson hade tagit i Almaån ett nytt rekord på färna på 2970 gram. Trekilosvallen låg nu oroande nära. Sarven, en populär med något medialt undanskymd art hade fått ett nytt rekord på stadiga 1448 gram, även denna ur Svartån som hade börjat formats till ett sarvvatten att räkna med. Men den största chocken var ändå en braxen på ofattbara 6010 gram. Fångad i Hagbyån av någon som hette Luis Rasmussen och fiskade för Nybro FK? Hans klubbkamrat Dan Dellerfjord hade tagit bland annat en trekilosid och en sik på 3597 gram. Vilka var dessa herrar egentligen?

DSC_0934

I toppen seglar Tinca och UFF iväg med 144 respektive 134 poäng. Långt före andra lag…

DSC_0935

SOMMAR:

Historien skrivs inte av vinnarna, eller förlorarna. Den skrivs av tidningarna..

DSC_0936

Arne hade lite mer tur med namnet på artikeln denna gång. Att fira sommar utan ålmete var som ni förstår helt otänkbart. Och då skulle det skrivas en artikel eller två om fenomenet. De senaste årens överflöd av ålmete hade satt sina spår i skrivandet, och det var svårt att komma med nya fräscha uppslag. Så Arne bestämde sig att gå all-in och skriva den mest fantastiska ålartikeln någonsin. Vilket han lyckades rätt så bra med. Utöver de klassiska sprängstenarna och stubbarna som verkar vara en förutsättning när det ska väljas ålmeteställe så är det mycket nya tankar och tag. Mycket utrymme ges åt ålens anatomi och levnadsvanor. Man poängterar ofta och med eftertryck att använda mycket vassa aberdeenkrokar. Nästan en hel sida ägnas åt betesval, och en åt platsval och tider på dygnet. Allt som allt en mycket välskriven sak som borde räcka till nästa sommar. Givetvis rundas det hela av med en historia om Kaj Jonsson.

DSC_0937

Vem är först med en skärlånga? Det var en fråga som höll många svenskar sömnlösa under sommaren 1984…

DSC_0938

Ronny Svensson. En otrolig metare och helt rätt man att fånga rekordfärnan om ni frågar mig. Resultatet av ett långt och metodiskt sökande! Ronny och Rune Karlsson hade länge skrivit om sina färnameten och verkligen drivit fisket framåt. Marginalerna hade hittills inte varit på Runes sida. Kanske en vacker dag?

DSC_0939

Nästa rapport i tävlingen kastade om precis allting. Från absolut ingenstans hade Nybro FK seglat upp i ledning med hjälp av en mycket lång radda otroligt stora fiskar. Ett gäng som verkade satsa hårdare än andra. Redaktionen visste inte riktigt hur man skulle hantera detta och lovade i brist på annat att få återkomma med ett specialreportage.

DSC_0941

Luis Rasmussen med sin megabrax på 6010gram…

DSC_0942

TID FÖR EFTERTANKE:

Människan är duktig på att utveckla saker. Till en början så utvecklar man för att förbättra och underlätta vardagliga saker. När målet för utvecklingen är nådd, ja då utvecklar man för utvecklingens skull. Till slut så börjar man tävla med andra om vem som kan dra utvecklingen allra längst till sin spets. Någonstans på vägen har man glömt det egentliga syftet. Och när man till slut har förstört allt, då undrar man vad fan man höll på med, och varför man gjorde det?

Det var någonstans här det svängde ordentligt för det svenska specimenmetet. Vikterna börjades pressas upp mot nästan orimliga höjder. Bara på några år så hade vi gått från att ha en rimlig chans på en storfisk, eller rent av en rekordfisk från nästan vilket vatten som helst, till att behöva finnas vid ett visst vatten vid en viss tidpunkt. Braxarna började pressa sex kilo, ål, färna och abborre på tre kilo. En stor karp, id eller sik kunde man inte bara slumpfånga vid hemmasjön. Nu var man tvungen att antingen satsa stenhårt, ägna tid och pengar för att knipa en poäng eller två i tävlingen, eller kliva av. Att stanna upp och njuta var för många inte ett alternativ, då kunde ju utvecklingen springa förbi dig. Detta medförde inte bara positiva biverkningar. Syftet med specimentävlingen var nu nära nog uppfylld. Vi hade kartlagt det mesta och funnit merparten av de vatten som än idag räknas som de stora vattnen. Sedan så valde alla att enbart fiska dessa vatten istället för att söka efter nya. Vilket tillförde absolut ingenting för rörelsens och tävlingens egentliga syfte om du frågar mig.

Var fångar man rimligtvis en ofångad karp på 15 kilo? De handfull vatten som hade fiskar i den dimensionen utsattes för högt fisketryck eller stängdes från allmänheten. Snart nog så tävlade man inte ens på lika villkor längre. Under de nästkommande åren tog metet en helt ny form, och många personer och lag valde att kliva av som en dyster biverkning. Det som börjat så bra var på god väg att bli en tävling på blodigt allvar efter en pokal och lite berömmelse som bestod av agg och bitterhet och beskyllningar från motståndarna, istället för gratulationer och ryggdunkningar. Oskuldens tid för det svenska metet var över. Till slut klev även FJ av. Leken var slut…

Idag har vi hittat en balans på metet. Många metar för nöjets skull. Ett spö och några brödbitar för sommarfärnan. Kanske lite flötmete efter ruda eller bottenmete efter id. Tävlingen finns kvar, men den har långt ifån samma status idag som under 80-talet. Kanske är det trots allt bättre så?

RUNES CLARISSA:

DSC_0943

17,550 gram. Det är nuffror som idag inte höjer pulsen nämnvärt. Speciellt när det nuvarande kaprekordet är nästan dubbelt så stort. Men Runes karp är allt annat än ordinär. Den 6 juni vid Henriktorpssjön är en dag som står nedskriven med röda bokstäver i dagboken om det svenska metet. En fyradagars mäskningskampanj med kokt fodermajs var upplägget innan Rune och Per Torstensson satte sig ner för ett försök. Nästan direkt kunde de se en mycket stor karp böka vid det uppmäskade området. Rune metade med en nyslipad krok i storlek 1/0 klädd med ”sweetcorns”, helt i stil med vad som var standard för tiden. Efter en stund så började linan dras ut från spolen och Rune kunde Kroka en stor fisk. Fighten tog runt tio minuter innan Per håvade fisken. Till en början tippade grabbarna vikten kring 12-13 kilo. Men när avonvågen drog i botten så förstod de snart att det kunde vara frågan om en rekordfisk. Efter en snabb resa till postterminalen i Hässleholm och tillbaks så fick karpen friheten åter, och Rune kunde nu titulera sig som rekordhållare.

Men varför är denna fisk så speciell? Det är den sista av old-school rekorden innan boilies, hair rigs och larm kom med i bilden. Något som Rune absolut inte verkade vara främmande för. Hans bullbak var ett stående inslag i den svenska karpsjälen. Men ingen kunde någonsin ha föreställt sig hur karpfisket skulle utvecklas inom en tjugoårsperiod. Att idag meta old-school utan larm och bolt med en 1/0 krok full med majs är inte förstahandsvalet. Den som vill kan ju försöka. Under en tid då varje fångad karp var en framgångssaga är 17,550 en imponerande vikt. Lägg till mäskningens effekt med moderna boilies och beten så blir det ännu mer respektingivande.
För mig är denna fisk det sista rekordet från den första generationens karpmetare.

DSC_0950

Anders Forsberg tillhörde den här generationen. Något (medialt) i skymundan så firade han stora triumfer med sitt karpmete.

DSC_0945

Med tiden så ville den moderna fiskaren veta mer om sitt fiskande. Man hade kommit fram att slumpen kunde styras genom tränande och en viss kunskap. Gärna i sällskap med ett gäng timmar bakom spöna förstås. En del människor verkade ha en nästan överjordisk förmåga att fånga stora firrar.

Den yngre generationen tog till sig detta och insåg att man med framgång kunde höja sitt fångande genom att studera sitt bytes levnadssätt och mönster. Man behövde inte vara Einstein för att förstå det heller. Vanlig bonnlogik och läskunnighet räckte förvånansvärt långt skulle det visa sig.

Med tiden så började den här typen av artiklar att efterfrågas, och ett gäng experter fick rycka in med Peter Grahn och Arne Broman i spetsen. Andra artiklar köptes in från utlandet där utvecklingen dels låg ljusår före, och där den togs emot med öppna armar och ben. Speciellt gäddan som var en fascinerande art att forska på. Från kontinenten så pekade samtliga signaler på att gäddan föredrog större byten och beten än vad genomsnittssvensken bjöd den på.

DSC_0944

Man kunde även känna igen sina fiskar från fläckmönstret. Visst, en stor gädda som har tre ögon kunde väl vem som helst känna igen. Men helt vanliga oskadade fiskar kunde kännas igen om man forskade lite. När man förstod återfångstens roll i det hela, och kunde pussla ihop ett och ett så trädde vissa mönster fram. Kanske så stod gäddorna på samma platser varje år vid samma tidpunkter eller förhållanden? Utvecklingen är omöjlig att stoppa. Men åttiotalet var startskottet för den här typen av ny banbrytande kunskap som i slutändan gav dem som tog till sig det ännu mera tur…

DSC_0949

Tävlingen såg ut att bli en höjdare…

DSC_0948

När man vet hur det blev långt senare så kan man plocka upp en del signaler från 35 år gamla artiklar. Är vi så enkelspåriga frågade Arne Broman? Metar vi bara kring leken då fiskarna är samlade och tyngst? Mellan raderna kan en pessimist som jag läsa att det fokus Arne hade tänkt metets själ skulle ligga hade börjats flyttas till en plats han inte kände sig så bekväm med.

DSC_0946

En av specimentävlingens grundstenar var att flytta på gränser. Semesterfiskaren märkte redan på 40-talet att braxfångsterna minskade när höstens kalla vindar och regn drog in över landet. Viken som gett braxar under sommaren och våren kändes helt plötsligt tom och öde. Det var betydligt enklare för alla att säga att braxarna nappar inte efter augusti. Dels för att ha en förklaring till fenomenet, men främst för att skydda sig själv från skammen. Ingen verkade bry sig om att forska i saken och kanske finna att braxarna flyttat på sig. Kanske till djupare vatten? Dessa lögner blev till sanningar som sedan fördes över från fader till son. Dessa är gränserna metarna skulle flytta nu, eller allra helst krossa. Om inte annat så för att bevisa för farsan att gammal inte alltid är äldst. Septemberbraxen är bara ett litet steg på vägen. Nästa år ska vi se var fanskapen befinner sig under november månad!

DSC_0951

Böcker var en annan väg till att fylla kunskapsluckorna. De inhemska böckerna var få, men utlandet och då speciellt England var en aldrig sinande källa för den som var på krigsstigen.

ENGLAND VS SWEDEN:

DSC_0953

England, eller ingland som de själva säger är metets mecka. Som metare borde man under denna tid vänt sig mot Luton eller vilken nedfallen industristad som helst, ta fram avkrokningsmattan, knäfalla sig på den och be en stilla bön för metegudarna. För det var där dom bodde och red sina höga hästar. Arne Broman verkade vara en anglofil av rang.

Hans minst sagt varma engagemang för metet och England var egentligen starten för specimenmetet vi har. Han inte bara skrev om engelsmännen, tog till deras knep och metoder och introducerade dem för oss. Nej nej, han tvingade även engelsmännen själva att bli lite av fadersfigurer för oss. Men när metet fick fäste i landet så började folket att göra lite som de vill. Maggots, boilies, wasp-grubs, casters och pellets var ingenting medelsvensson kunde inhandla i första bästa fiskebutik. Vi använde det vi kom åt, men sedan så gick vi våra egna vägar. Använde för stora krokar, för tjocka linor och bar inte tweedkostym tvångsmässigt. Och te drack väl inte riktiga män.

Men vi hade kommit långt ändå. Nu måste vi förstå att metet inte var med än 5-6 år gammalt, för de som var med sedan starten. För de allra flesta som kom i kontakt med metet gjorde det via Fj eller fysiska personer vid vattnen.

Det svenska metet började nu utvecklas i sin egen takt. -Jag skiter väl fullständigt vad Jim Gibbinson tänker kring färnamete, dessutom, vem fan är Jim Gibbinson?? Så tänkte nog en och annan mellan nappen. Men för Arne var det annorlunda. han hade sina förebilder i england, för det fanns inga andra att tillgå när han började att meta. För Arne var Jim Gibbinson inte bara en helt random man med tvivelaktig klädsmak, nej Jim och de andra var hans idoler. Precis som Arne idag är för många av oss.

Hursomhelst. Detta anti-anglofili som spred sig som en löpeld genom landet skulle han givetvis sätta stopp för. Så han bjöd dessa engelsmän att kommentera vårt svenska mete, art för art dessutom. Expertpanelen gick igenom datum, beten, utrustning och allt som kändes vitalt i sammanhanget, jämförde med hur det hade det i England och sedan så fick man ett utlåtande. Nytänkandet hade till synes inga gränser.

DSC_0954

När man läser artikeln en andra gång så förstår man helt plötsligt att det inte fanns någon panel. Det fanns inga kommentarer över huvudtaget. Ordet ”kommentera” hade citationstecken och i slutet av artikeln fanns en faktaruta med källhänvisning ”kommentarerna” hade lånats från. Ett mycket intressant upplägg, som tyvärr existerade inte ”på riktigt”.

DSC_0955

 

Under tiden drog Roger Grip en ål på 3210 gram och ärades istället för en helsida i expressen med en blänkare bland bonksektionen som gick under namnet Landet Runt. 

DSC_0952

Just landet runt är ett intressant tidsdokument. Där får vanliga män posera med sina storfångster totalt ocencurerat. Här såg man så att säga hur landet låg. Kastar man ett öga på ett nummer från åttiotalet så blir man först besviken. Men besvikelsen byts snart ut mot hopp och diskret glädje när man inser hur vida återutsättning fisk ändå blivit. Mycket tack vare metet och metarna.

DSC_0957

Vinnande laget blev till slut Nybro FK. Ett lag som i fortsättningen skulle bli känt som Anguilla efter att metarna brutit sig ur nybroklubben och gått sin egen väg. Med tiden så skulle tävlingen byta skepnad helt och hållet där hela listor dominerats av ett enda vatten. Inte sällan i Nybrotrakterna. Luis Rasmussen som vann årets specimenhunter kom att prenumenera på titeln. På ett sätt så var detta det nya metet. Ville man ha de största fiskarna så skulle man meta där de fanns. Så gjorde ju även engelsmännen med illa dold skenhelighet inlindad i ett sken av att det var oskyldiga naturnjutare som hade metet som en sidosysselsättning mellan ekorrs-spanande och identifiering av vilda örter.

SAMMANFATTNING:

Om du läser vad jag skrivit så är det jag som bestämmer hur historien varit. Om du berättar för mig hur det var på riktigt, så är det endast ditt sätt att se på saken.

Så är det ofta när det ska tolkas en massa skit. Det här är min tolkning, gilla det eller inte. För varje tolkning måste färgas av det man egentligen innerst inne står för. Det finns inga opartiska människor här i världen. Inte ens i england. Och följdaktligen inte heller i Eskilstuna.

Min tolkning är att se vilken väg metet valde att gå, och hur man genom media valde att visa det. Hur det var på riktigt får ni som var med berätta för mig!

Tomba:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s