Intervju med PO Johannesson

Att intervjua folk är lurigt. Det är sällan själva svaret som är intressant, det är vägen som leder till svaret som är den stora behållningen för den som läser. Det vet någon som skrivit mycket, men nödvändigt inte läsaren. Konsten ligger i att skriva mycket om lite, och inte tvärtom. Men denna gång så är det tvärtom. Det är vi som ställt frågorna till PO Johannesson och det är han som skall sitta på fel sida av frågeformuläret. 

PO är en legend inom sportfiskeskrivandet. En man jag följt under hela mitt fiskarliv. Hans trademark är att vara innovativ och lite annorlunda. Jag kallar dessa människor för procentfiskare. En fiskbit på trekroken under gäddtrolling kan ge några procents fördel. En extra fjäderring kan ge några procents edge i krokning och under drillning likväl som en udda smak på de hemrullade karpbullarna kan fälla avgörandet. När dessa procent läggs ihop så blir det i slutändan rätt många pinnar, vilket förklarar varför vissa lyckas där andra misslyckas.

Givetvis så var frågorna till PO långt fler än vad som kunde anses sakligt att ställa, så vi valde ett axplock och hoppades på att breda frågor skulle ge breda svar. Vilket stämde till 100%. Vi är otroligt tacksamma att mannen som på en vildmarksmässa någon gång under nittiotalets första hälft gav mig helt gratis min första påse pellets valde att ställa upp på detta. En otroligt passionerad och sympatisk man vars texter roat och fascinerat oss under årtionden. En skribent ut i fingerspetsarna!

IMG_1675fix

Mete, vi börjar där. Berätta när du hakade på metet?
Första fiskeminnet är abborrmete. Fyra år gammal när jag följde med min pappa ut i hans hemsnickrade eka. Tredelat bambuspö med mässingsholkar. Tidig morgon och lite kyligt. Ett rödvitt flöte på en blank yta. Och så dyker det mot djupet!
Jag drar uppåt med spöet. Kämpar för att få fisken upp ur vattnet och in i båten. Antagligen var spöet tyngre än abborren…
Men jag var fast! Har sedan dess levt i en drömvärld, där drömmen cirklar kring större och fräckare fiskar…
Tidigt var det sutare som skapade största suget. Fantastiskt vackra grönskimrande varelser med orange juvelögon. Råstarka, mystiska, nära nog omöjliga…
Med sutarmetet kom ålmetet och specimentävlingen blev en sporre att jaga andra arter som färna och en och annan sarv i Svartån. Nätter med braxenstim – underbara minnen!
Lars-Owe Berglund och Kaj Jonsson impade stort från Arne Bromans artiklar. Sen att Kaj bara bodde 4 mil bort kändes som att stå på gränsen till idol-land!

Några år senare var i karpsammanhang idolen framför andra Rod Hutchinson och för andra arter en annan engelsman – Jim Gibbinsson. Tim Paisley och Kevin Nash inspirerade också med dels sitt karpmagasin och en välskriven bok.

Bild4

Din tid i fenomenål, hade du ambitioner att försöka tävla i specimentävlingen “på riktigt”?
Vi tyckte vi var med ”på riktigt” – med våra arter. Åka långväga var inte vår grej utan vi satsade stort på sutare och ål i Svärdstorpssjön och Östersjön. Kommer inte riktigt ihåg om vi någon gång verkligen lyckades fighta i toppen av de klasserna men det var där siktet låg.

20180409_222432
En av POs första sutare

På Tal om karpen. Du var tidigt med i den svenska karpscenen. Vilka vatten metade du? Var det svårt att hitta vattnen och få tillstånd för mete osv?
Kommer ihåg en och annan ”gömd” damm men jag fiskade i princip bara öppna vatten, varför det inte var några problem att komma till.
Mina första karpar fångade jag som gäst i Jörgen Larssons hemmavatten.
Stort tack Jörgen!
Möjligen Svenstorpssjön? Jörgen hade kört i flera år och mäskat upp en plats som jag fick låna några nätter i mitten av åttiotalet.
Första karpen jag fick låg strax under 6 kilo om jag kommer ihåg rätt. Hade också en fruktansvärd upplevelse samma morgon. Hittade mittenspöet med spolen tom in till knuten. Hade glömt sätta på larmet för det spöet. Jag svor och grät om vartannat när jag vevade in linan igen, vilket tog en evighet.

Med färsk biologexamen kom ett jobb i Herrljunga, vilket startade min karpjakt på allvar. Fiskebroder Jonny berättade att det i Herrljunga kommun fanns en sjö som hette Sämsjön – där Tinca året innan fått flera karpar. Något jag helt missat – men nu fick mitt fiske fokus. Jag började jobba i februari om jag kommer ihåg rätt. Ett par månader senare hade jag gått runt hela Sämsjön ett par varv för att leta platser. De som gått i de värsta träsksträckorna där, vet att det är en svettig historia att ta sig fram.
Jag bestämde mig för att satsa på två platser för att kunna välja fiskeplats efter förhärskande vindriktning. En i sydöstra delen av sjön – Udden utanför Sämsjöborg och en plats i nordvästra delen av sjön. Den senare tog ett par dagar för att röja en gata i rörvassen innan den var redo för satsningen. Sedan rullade jag boilies i ett par månader. Fyllde frysen i min lilla lägenhet i Herrljunga och den hos mina föräldrar med boilies i påsar om ca 120 stycken. Det var den mängd jag tänkte satsa på för varje mäskningstillfälle. Men jag var tveksam till om det kanske var väl mycket!?
Mäskade i 6 veckor om jag kommer ihåg rätt, varje dag, innan första provfisket. Platsen på udden utanför Sämsjöborg. Fick en karp, en slank fjällis. Jag var överlycklig när den låg i håven mitt i natten! Jag hade ingen våg, ingen kamera. Så jag lämnade prylarna med spöna uppdragna och åkte till närmaste telefonkiosk (det var några år sedan). I Ljung någon mil bort. Klockan var halv två på natten när jag ringde Jonnys bror Roger som bodde närmast av mina fiskekompisar, dryga 12 mil bort. Bad honom åka till sjön – innan han började sitt jobb åtta på morgonen och väga min fisk. Vilket han gjorde – helt obeskrivligt schysst gjort! Dryga 6 kilo och jag var salig.
Den natten visade sig bli mitt sämsta pass den sommaren.
Jag jobbade på dagarna och fiskade på nätterna. Körde 23 pass juni – augusti. Alternerade platserna och hade inget bompass. Om jag kommer ihåg rätt blev det 64 karpar – varav sjöns mest berömda invånare – Rune – stod för tre av fångsterna… (kan hända att jag fått någon siffra fel här o facit finns i min bok för den som har).

20180409_221512
Två av fyra karpar över engelska magiska gränsen Twenty pounds från första säsongen i Sämsjön!

I slutet av sommaren flyttade jag till Göteborg. Några år senare hörde vi rykten om karp i en sjö i Biskopsgården – Svarte mosse. Hårdsatsning med mäskning som jag och Jonny körde tillsammans. Det gav flera karpar första passet, ett höstpass om jag kommer ihåg rätt. Vi fortsatte satsa där nästa år men det tog inte lång tid innan sjöns måsar lärt sig plocka boilies i luften… Lösningen blev mäskning efter mörkrets inbrott – och snart hade sjöns alla sothönor och änder lärt sig dyka på riktigt. Jag hade flera pass där över natten – med femtontalet runs från sothönor- och sedan till jobbet…

Holmadammen och Delsjön är två andra Göteborgsvatten som jag lade mycket tid på med helt olika fiske. Holma mest smygfiske med flöte framför fötterna och i Delsjön mer traditionellt mäska och boiliefiske. Vid ett pass hade jag P3 från Göteborg med för karpfiske i radion…
Under de här åren lade jag och flera andra karpfrälsta i Göteborg med omnejd mycket tid på att skapa en framtid för karpfisket i våra krokar av världen. Ordnade karputsättningar i olika Göteborgsvatten ihop med Sportfiskarna. Det innebar många och långa resor för att hämta utsättningsfisk och få dem på plats.
Jag kommer bland annat ihåg ett tillfälle med en karpfisketävling på Bert Karlssons sommarland. Mäskning och fiske med majs och maggot bland barn och vuxna, mellan olika åkattraktioner…

Inte illa att få med sig P3 på karpfiske! Vi stannar kvar vid karpen lite.
Din karpbok har blivit en kultklassiker. Det var en av de första karpböckerna i Sverige. Var den svår att skriva? Hur tycker du att boken står sig idag?
Den var inte särskilt svår att skriva som jag kommer ihåg det. Jag hade en massa olika tankar och vinklar på andras, framför allt engelska karpfiskares, teorier, som jag ville beskriva. Bland annat kring HNV- och HP-beten. High nutrient value och High protein. I sammanfattning – med förmäskning kommer beten med bra näringsvärde vara bättre än beten som har dåligt näringsvärde. Fisken vill optimera resultatet av sin jakt efter mat – och väljer då beten med mest näring. Ju mer mäskning desto mer prägling på dessa beten.
Jag var fullkomligt övertygad om att teorierna stämde. Djur blir inte framgångsrika eller storvuxna på att vara ”korkade” i sin jakt på mat.

Jag skaffade och läste vetenskapliga artiklar om näringsbalans för olika fiskar, mest karp men andra arter också. Hittade så småningom beskrivningar av vilken balans det skulle vara mellan olika näringsämnen – kolhydrater, fett, proteiner, mineraler – för att vara optimalt käk för karp. Också kring en så ”karprätt” sammansättning av olika proteiners aminosyror. Sedan räknade jag fram recept med de ingredienser jag lyckades få fram. Casein är ett mjölkprotein som enligt engelsmännen var ”the dogs bollocks” när det kom till HP-beten och kändes helt nödvändigt att få tag i. Efter en jakt på det i hela landet lyckades jag få köpa en säck av Doggy i Vårgårda.
Siktet var att landa så nära den optimala formeln för karp som möjligt. Många av de här betena fungerade riktigt, riktigt bra. De blev sedan basen i de beten jag under en period sålde under varumärket Attracta. Ihop med en massa olika smak-och doftämnen som jag blandade och hittade på olika namn för. Bream Cream, Real Tutti Frutti, Tench Temptation, är några.

Bild3

Casein är också huvudingrediens i historien om ett totalt misslyckande när det gällde mina framgångar som mogul i karpbetesvärlden. När säcken från Vårgårda var slut och jag behövde mer för att kunna sälja vidare, fick jag så småningom tag i casein via ett företag som gör brödmixer till bagerier. Dumt nog testade jag inte detta nya casein innan jag sålde det till andra hemrullare. Efter några veckor hörde de av sig med berättelser om att deras boilies blev som flytande svampbollar i koket. Caseinet var det jag misstänkte minst när jag systematiskt blandade, rullade och kokade mig igenom recepten. Det tog kring tjugotalet provmixer minst innan jag hittade felet – och kostade mig full återbetalning för alla ingredienser som de övriga rullarna fått förstörda.
Företaget jag köpt casein av tog också mina recept till sitt tyska laboratorium där de också körde systematiska tester – och kom fram till att det var en rest av det vi i vardagstal kallar bakpulver i det aktuella caseinet. Från utfällningen av proteinet ur mjölk. Det skulle inte finnas där men gjorde det, varför alla mixer fungerade som vilken deg som helst med bakpulver vid uppvärmning…

Jag var grymt inspirerad av engelska karpfiskare och läste allt jag kom över i den vägen. En massa olika teorier om tackel och beten. Blev också såld på popups och var övertygad om att viktneutrala beten mer eller mindre av misstag skulle sugas in i munnen av en karp som dammsög längs botten, bara betet låg inom ”tafsräckhåll”. Det gjorde mig skruvat angelägen om att få mina beten viktade så att de precis skulle sjunka sakta mot botten. Satt tio – femton minuter för att vikta in varje bete – också mitt i natten när jag bytte på mina tackel…

Ett första utkast till boken fick underkänt av förläggaren. För tekniskt och knastertorrt. Måste finnas lite nerv och känsla, var omdömet! Till andra utkastet beskrev jag ett antal upplevelser från mina karpfisken för att krydda upp de torra texterna – och då blev jag godkänd och boken kunde gå i tryck.
Som svar på frågan om hur den står sig? Ja jag tror mycket håller. Det finns absolut saker som talar för HNV-teorier som exempel, liksom tacklen. Tipsen om vad som styr hur karpen rör sig tror jag funkar hyfsat i dagens karpfiske också.
Skulle jag skrivit den idag hade fokus hamnat betydligt mer på ”stalking” – smygfiske längs med land. Det mest spännande sätt att fiska karp som jag vet. När en karp i 10+ klass kommer in över ditt betet för tredje eller fjärde vändan och centimeter för centimeter snablar sig närmare och närmare krokbetet…
Då slår hjärtat hårda dubbelslag!

En del som definitivt inte står sig är beskrivningen av karpvatten. När jag skrev boken listade jag de karpvatten som i princip var tillgängliga. I några kanske till och med fanns chans på fisk över tio kilo! Nitton karpvatten Sverige runt. Jämför med dagens läge, där jag enkelt kan hitta det antalet vatten i en radie av fem mil runt Göteborg och rekordet är över 30 kilo!

Bild9

Ja, utvecklingen går inte att stoppa. För metarna så är det tacksamt att det finns många öppna vatten idag med karp i. Vilket inte alltid varit fallet.
Vilken fiskebok tycker du har inspirerat dig mest? Någon som du ville fånga känslan från till din egen bok?
Som jag nämnde tidigare inspirerades jag stort av Rod Hutchinsons och Jim Gibbinsons böcker. Jim var till och från lite torr som jag kommer ihåg det men Rod Hutchinsson hade härliga halvgalna berättelser med skön närvaro. För den som inte läst ”The carp strikes back” så kan jag rekommendera den, och när jag tänker efter var det nog i den riktningen jag siktade när jag skrev om första utkastet.
Det är en annan del i min bok som definitivt inte håller idag – listan i slutet över böcker och tidningar om karpfiske och mete.

Två imponerade herrar helt klart!
Vi har fått en bild av dig att du gärna labbar med dina beten. Hur “illa” var det när det börjades rullas egna boilies? Gick du sedan som de flesta över till köpeboilies eller rullar du fortfarande dina egna?
Jag har inte fiskat riktigt boiliefiske sedan ett misslyckat försök att mäska in de fåtaliga karparna i ett annat Göteborgsvatten – Surtesjön, för snart tio år sedan.
Jag, Jonny och en arbetskompis – Robert Andersson – hade mäskat i tre veckor när vi fiskade ett pass på fyra dagar. Första natten hade jag tre pip på ett av larmen. När inget mer hände lät jag det ligga till morgonen – i hopp om att fisken skulle komma igen. När jag vevade in tacklet satt ett ensamt stort spegelfjäll krokat på mitten…
Närmare kom vi inte.

När jag började göra egna boilies var det ett ständigt experimenterande. För att få beten med olika egenskaper som lättrullat, hårda, mjuka, nästan flytande, goda egenskaper för att släppa doft… Pop-ups med precis rätt flytkraft – som skulle hålla länge – m.m. m.m.
Mitt allra första boiliebaket gjorde jag när jag bodde i en studentkorridor i Linköping, inspirerad av en artikel av Arne Broman och Rune Karlsson. Hittade någon form av blodmjöl och lite andra godsaker som jag körde i korridorens gemensamma degmixer för kanelbullar. Det stank!
Trots många tvättar lämnade blodmjölets infärgning aldrig degbaljans vita plast. Alla såg på mig med misstänksamhet när jag gjorde saker i köket därefter. Inte utan orsak, med tanke på vad jag blandade ihop senare…

Bild5

Haha, vi förstår varför du fick misstänksamma blickar efter det!
Men vad tycker du om den svenska metescenen idag? Kan du fortfarande identifiera dig med metet 2018?
Jag beundrar stort alla som lägger in själ och hjärta för att lyckas fånga sina drömfiskar. Oavsett om det är på mete eller andra metoder.
Det närmaste jag kommer ”seriöst” mete nu för tiden är ett och annat ”stalking-pass”. Då kan jag stå stilla som en häger i timmar, i min väntan på att en stor karp ska komma in och börja suga i sig mina freebies och mitt krokbete…
Med blandad framgång, även om det blivit en och annan fin karp på den här metoden.

Vilka är dina bästa metfiskar? Berätta lite kring dessa fångster.
Första karpen i satsningen i Sämsjön har jag redan nämnt.
Men första gången jag fick en sutare var magiskt. Hade mäskat i flera veckor med ströbröd vi gjort själva och feta daggmaskar som vi plockade på nätterna – bland annat på Rydsnäs kyrkogård…
Första sutaren på boilie i mitten av åttiotalet kändes som en stor seger. Fångad på små mjuka miniboilies tillagade i studentköket, när sutarmetet mest var mask och burkmajs…
Det engelska karpfisket inspirerade till boilies-satsningen efter sutare. Så småningom stöpte det om sutarmetet från det ”riktiga” med flöte.

Jag kan inte gå förbi de Belugastörar jag fick i Uralflodens deltaformade utlopp i Kaspiska havet. Största fisken – vägde kring 130 kilo – den drog ned mig i floden!
Det dränkte mitt pass och min reskassa som jag hade i en senilpåse runt halsen.
Jag lyckades till sist kravla iland igen med ett spö i ena näven och andra handen med stadigt tag i gällocket till en monsterbeluga.
Senare samma dag fick jag en belugastör som blev nytt världsrekord. Den var mindre. Det handlade om att hitta en fisk som var liten nog för att inte spränga grönsaksvågen vi lånat på marknaden i staden Gurjev samma morgon. Den gick till 100 kilo.
När dollarsedlarna senare på kvällen låg och torkade på min hotellsäng blev de stulna. Och ryssarna släppte knappt ut mig ur landet eftersom det inte gick att läsa passets utsmetade stämplar…

En annan drömfisk som satte mig i darr i timmar, var den Arapaima som jag fick sista dagen på en tiodagars fiskeresa i Amazonas. Vi var i Ecuador – officiellt – men ”tjuvfiskade” i Peru i små kanadensare. Fisken vägde dryga 82 kilo och var den största Arapaima som tagits på spö sedan 1957 eller möjligen 1967. Så småningom lyckades jag registrera den som IGFA All tackle-rekord. Det var snabbt slaget när fler reste dit. Om jag kommer ihåg rätt var det en tvättäkta tatuerad globetrotter-fiskare, Pontus Wallin, som slog den först!

Bild8

Min största gädda så här långt kom på mete, i legendariska Lödde å, tillsammans med en grymt duktig och hängiven gäddprofil, David Lundqvist. 15,2 kilo och jag gjorde allt fel! Dåligt mothugg på lång och slafsigt intightad lina, tror jag fick slacklina nära båten också men i håven som David manövrerade gick den i alla fall. Då var det knäskaller i timmar och genomblöt bak från löddestrandens sumpmark, när jag inte klarade att resa på mig.

Den första alligator gar jag fick tog jag från en liten uppblåsbar gummibåt modell barnleksak i en träsksjö i Texas nära Trinity river. Nära en motorvägsavfart där jag två år senare fick veta att platsen var mest känd för att den då och då användes för att dumpa lik av lokala gangsters…
Garen tog en liten död betesfisk och bogserade runt mig på hela sjön innan jag lyckades styra den in till platsen där min luftpump m.m. låg. Det var bara att kliva i land med monstret som en hund i koppel.

Bild7

Magiskt!
Förr syntes du ofta i fiskepressen men hur aktiv är du i fiskesvängen idag? Några böcker eller andra projekt på gång?
Jag har ofta artiklar i tanke och till och från i arbete med att skriva eller ta bilder. Jag fastnar ofta i att försöka lyckas själv, utgående från saker jag lärt av andra eller försöker utveckla utgående från inspiration av andra.
Sedan ett par år driver jag ett reseföretag tillsammans med äventyrskollegan Stefan Burnert. För närvarande två resor på programmet:
Malspinn från kajak i Spanska floden Ebro. Realistisk chans på malar 2 meter+, varje gång man ger sig ut på en ny drift nedströms floden. Brutala hugg som ofta kommer på nedslag eller inom någon sekund…

Andra resan vi kör är drömfiske i Seychellerna. Vi bor på, sover och fiskar från en katamaran. Fiske dygnet runt – om man vill och orkar. Vi åker dit näsan pekar med möjligheter att fiska oprövade vatten varje dag.
Flera av veckorna har vi varit i dessa paradisvatten utan att se en enda fiskebåt…
Vi pratar om gulfenad tonfisk, GT, Bluefin Trevally, stor haj på popper, Grouper, Dogtooth tuna, Amberjack med flera på speedjig m.m.
Flera gånger har Black marlin och sailfish attackerat poppers och speedjiggbeten!
Och trollingen är sanslös de stunder vi flyttar mellan fiskeplatserna som ligger på en djupbrant från 70 meter ned till 1500 – 2000 meters djup!

Några bokidéer har aldrig lämnat embryostadiet på grund av tidsbrist. Ibland har jag tänkt att det skulle vara kul att göra en sportfiske-kok-bok med egna recept eftersom jag älskar att laga mat. Men inte den enklaste marknaden med kokböcker – tror att det publiceras ca 200 nya om året på svenska!

Som långtida medarbetare på fiskejournalen. Hur är intresset för metet i tidningen just idag? Finns det någon ljusning i sikte?
Fiskejournalens medarbetare gillar allt slags fiske det lovar jag – Flugfiske, predatorfiske, havsfiske… också mete.
Det är dock de vanligaste arterna och metoderna flest vill läsa artiklar om, varför det är flest av dessa i tidningen.
Men den som har några goa idéer inom mete och är sugen på att skriva ska absolut kontakta tidningen. De är alltid nyfikna på nya vinklar inom fisket och är du en fena på att skriva är chansen stor att det kan bli publicerat – och då blir det mer mete i tidningen.

Ja, det har vi sagt också. De skrivs inte av sig självt.
Har du själv några förebilder i dagens läge när det kommer till fiske?
Jag gillar alla ”fritänkare” – personer med driv, energi och envishet att testa och utveckla nya idéer och lösningar i sitt fiske. Oavsett om det gäller beten för mete, wobblers, prylar i övrigt eller ny taktik. Jag har mött många i samband med olika artikelfisken, vilket är ett stort privilegium – och jag beundrar dem alla. Det har inneburit en boost för mitt egna fiske varje gång.
Senaste sommaren körde jag exempelvis några dagar tillsammans med Tommy Blomander. Grymt duktig på pelagiskt gösfiske och rena Åsa-Nisse i uppfinningsrikedom. Egna lösningar på än det ena än det andra i sitt kajakfiske och i sitt tänk kring fisket. Hans idéer gav mig ökad framgång i det egna fisket direkt.

Men ska jag lyfta fram någon av de gamla rävarna, blir det Jens Bursell. Hela tiden nytänk. Han verkar kunna lägga hur mycket tid som helst på att testa och testa igen tills det fungerar.
Jag kommer bland annat ihåg hans lösning med ett majskorn inlimmat i en bit plast utklippt från en overheadplast (presentationsteknik så gammal att det är tveksamt om det ens går att hitta en förklaring på Google?). Majskornet flöt så på ytan med hjälp av att plasten runt om höll det uppe på ytspänningen. Magiskt för karp enligt Jens. Fantastiskt kul idé som jag aldrig orkade genomföra själv. Ingen som gillar predatorfiske kan heller ha missat hans olika former av release-tackel för wobblers och andra spinnbeten?
Själv har jag inte tålamod alla gånger att jobba så systematiskt över längre tid. Jag kan få en idé som jag försöker få klar samma kväll med vad jag kan hitta i garaget, förrådet, köket. Blir jag inte färdig den kvällen – finns risken att jag aldrig blir det…
Jag åker och fiskar istället.

Ja Jens tankar fick vi läsa om i senaste intervjun. Verkligen en cool och annorlunda snubbe!
De senaste åren har du mer förknippats med predatorfiske. Har det varit en naturlig utveckling, eller är det artiklar som folk helst läser idag?
Jag är såld på fiske där jag håller i spöet när hugget kommer. Allra helst också ser fisken närma sig betet eller attackera. Och att de attackerar på grund av att jag gör någonting, för att få betet att bete sig på ett visst sätt, stanna upp, vibrera, sväva… vad som.
Att hitta de huggutlösande nycklarna är en kick!
Det finns inom stalkingfisket jag beskrev tidigare men i ännu större mått inom predatorfisket. Finns också inom flugfisket, vertikalfisket, i viss mån inom flötmete…
Gädda är favoritfisken. Jag älskar jerkfisket med beten högt upp i vattnet så att varje hugg är en explosion. Att fiska röding med ekot av attackerande fisk synlig på lodet, eller pelagiskt fiske efter gös eller gädda ger också rejäl pulshöjning.
För att inte tala om ytligt fiske på varmare breddgrader där ett band brutala jägare kan komma från alla håll mot ett infiskat ytbete…

Den gradvisa övergången till predatorfisket kom delvis av att jag kände ett behov av att utveckla både mitt eget fiskefokus och min bas för att skriva artiklar. Artiklar om gädda och abborre får flest läsare och då finns det också störst marknad för att sälja artiklar inom dessa ämnen. Nu är jag obotligt fast –och har som alla fiskare för lite tid att hinna med allt jag vill.

Bild2

Tid är alltid en bristvara, tyvärr, men hur mycket metar du nuförtiden?
Det blir ett och annat stalkingpass efter karp. På västkustsemester blir det makrillmete. På resor till Seychellerna mörkermete efter haj och andra nattaktiva jägare.

Av det mete jag tidigare lagt massor med tid på, är nog sutarmetet det jag saknar mest. Så vackra och så starka på rätt grejor. Både flötmete och bottenmete med små boilies.
Visst suger det då och då i tarmen efter de där gyllene ögonblicken när man kommit till sitt karpswim, fått ordning på prylarna med tre spön ute och några dygns fiske framför sig… Sätta sig bekvämt och ”lappstirra” ut över vattnet efter tecken på fisk.
Fullkomlig avkoppling och utloggad från vardagslivet.

Bild6

Du skrev ju för tidningen Esox när det begav sig, vad var ambitionen med tidningen och hur inblandad var du egentligen?
Jag var inblandad bara genom att jag skrev artiklar. För att det var kul och för att hitta fler platser för det jag skrev. Det var under en period av livet när jag bara jobbade halvtid med mitt ”brödfödejobb” – och lade andra halvtiden på att skriva artiklar m.m.

Du nämnde lite utlandsresor tidigare och du har väl rest runt jorden flera gånger (antagligen) på dina fiskeresesor, men vilken av dessa resor är det som etsat sig fast djupast på näthinnan och varför?
Ett är såklart det jag beskrev tidigare om Arapaima-fisket i Amazonas.
Men förstås Esbjörn Möllerströms och min katastrofresa till Polen…
Vi besökte lokala fiskerikontoret i Stettin för tips om fisket och fick inte lämna innan bjudspriten var slut… Ändlösa mil på nästan inga vägar alls. Ena stunden 221 km till exempelvis Gdansk och tjugo minuter senare 246 km – och då åkte vi åt rätt håll…
En natt tillbringade vi med varsin kniv i handen och boobytraps runt tältet med linor och larm. För att inte bli mördade av sniffargrabbarna som ville äta upp våra beten. I kolmörkret kom polska polisen dit för en diskussion om tjuvfiske med strålkastarstarka ficklampor och skjutvapen.
Värst var när vi efter nära tre dygns superseriöst fiske i ett stort vatten fick veta att det saknades karp. I skymningen när det var försent att flytta. Då rök jägermeistern…
Om jag kommer ihåg rätt fick jag en karp på hela resan, första natten och Esbjörn en liten självmordsbenägen abborre.
Till våren åkte vi till Polen igen…

Haha, starkt att återvända efter en sådan resa!
Vi avslutar med en liten udda fråga. Är du exhibitionist? Anledningen till att vi frågar är för att du oftast var “lättklädd” i dina artiklar, eller är det bara ren klantighet som gjort att du fått bada innan?
Härlig fråga! Jag blir också nyfiken på vilka artiklar ni tänker på? Kommer själv inte ihåg detta… Men det kanske är så exhibitionister fungerar?
För ni har rätt. Visst är jag exhibitionist – men kanske inte genom att vara naken i tid och otid (?) Mer genom att jag älskar att stå på en scen, i föredrag och en och annan mer flippad grej.
Och klantigheten spelade roll – jag har ramlat i fler gånger än jag kan räkna. Var jag avklädd, var det i alla fall viss sannolikhet för att kläderna hängde på tork någonstans.

20180409_221559
Fully scaled karpen, sjöns kanske vackraste fisk!

texastre-672

Vi säger ett stort tack PO för du tog dig tid att svara på våra frågor! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s