Specimenfisket i Sverige 1985

20180929_204832

Det är svårt att säga vad som räknas som bra mete? Definieras framgång genom vikt och resultat, eller finns det andra parametrar som skall räknas in?

Det är ju som bekant svårare att hitta ett nytt toppvatten än att fånga en stor fisk från ett redan befintligt. Det finns endast så många kända toppvatten trots att utbudet av sjöar och vattendrag ter sig oändligt i ett land som Sverige. Och vem skulle ta sig tiden att börja plöja igenom dem?

Vi befinner oss år 1985 i den absoluta brytpunkten mellan det gamla och nya sättet att se på specimenmete. Kanske så visste man inte det då, men det är ändå väldigt tydligt såhär i backspegeln. 

Den enskilt största orsaken till detta var specimentävlingen. Allt eftersom vikterna för vad som krävdes för poäng pressades upp så krympte antalet möjliga vatten som kunde leverera dessa fiskar. Dessa vatten fick följdaktligen ett större fisketryck som medförde sina problem. Samtidigt minskade upptäckarlustan hos folk och allt färre nya vatten upptäcktes. Vissa arter som Braxen, sutare och sik dominerades totalt av ett mycket litet antal vatten som år efter år fick stå emot ett större fisketryck. Jag menar att detta inte direkt är en utveckling för specimenmetet som fiskeform. Möjligtvis för specimenmetet som tävlingsform.

DET DOLDA VÄRDET:

Därför är det viktigt att kunna skilja på dessa två saker. Trots allt så fanns det folk nu som då som älskade att meta utan att för den sakens skull behöva vara med i en tävling eller synas i fiskepressen. Men hur många var de? Medialt fick metet stor plats, rent av överdrivet stort sett till det dolda värdet. Gäddfiskets dolda värde är högt. På en person som syns i media så gick det minst 99 som aldrig skulle figurera någonstans i varken bild eller skrift. Hos metarna var förhållandet nästan det omvända. Det dolda värdet var väldigt lågt. Med klarspråk: Om metet inte snart skulle slå igenom stort så fanns risken att den mediala exponeringen skulle minska dramatiskt. Någonting nytt och hippt skulle ta dess plats. Och det dolda värdet skulle öka till en mer rimlig nivå.

Jag kommer denna gång att försöka reflektera mer kring själva metet som fiskeform än specimentävlingen som under denna tid hade nått början av sitt slut. (I den form som vi hade vant att känna den). Dock så härstammar  många metoder och utrustning som än idag används från denna tid. Och visst fanns det ett antal klassiska vatten och fiskar som ploppade upp. Vissa försvann och föll i glömska medans andra är än idag högst relevanta..

1985:

20180929_205101

Ett uppslag, två legender. Lauri Rapala och Jörgen Larsson. Båda orsaken bakom mången storfisks fall. Hur mycket mitt finska hjärta än skulle vilja skriva om Lauri så är Jörgen stjärnan denna gång.

Sikmetet hade tagit stora steg under några år och man hade anat att ett nytt rekord hängde i luften. Den 9 December 1984 slog så Jörgen till med en sik som krossade Arne Hellmans sik på 3868 gram, fångad endast 8 månader tidigare. Det nya rekordet passade samtidigt att spränga två drömgränser, det vill säga fyra och femkilosvallen. En höjning som var alldeles unik i sitt slag. 5065 gram fastställdes vikten till.

20180929_211847
Topplistan 1985

En fisk som varit intimt förknippad med flugfiske och de norra delarna av Sverige hade helt plötsligt blivit metets högvilt. Säkerligen så gick det väldigt grov sik i de nordligare delarna av landet, men metarna var färre och vintrarna mycket kallare. Arten passade bra under en årstid då man inte hade så många alternativ än möjligvis färnan att rikta sina insatser mot. Detta gick givetvis inte obemärkt förbi i pressen. Med pressen så tänker man fiskepressen, men faktum var att många fångster under denna tid skrevs det om även i dagstidningar som aftonbladet och expressen. Men renodlade sikmetereportage fick man fortfarande endast läsa i fisketidningarna.

20180929_210403

Att meta efter sik var intimt förknippat med lite mer finlir än vad man var van med. Jörgen använde sig av 0,20 tafs och krok i storlek 8. Låter kanske inte så extremt idag, men man får man ha i åtanke att man hade metat betydligt grövre under metets inställningsperiod i landet. Under åttiotalets andra hälft började man skala ner utrustningen mot nivåer vi är mer vana med. Ämnet var en såpass het potatis att vissa kallades för ”grovfiskare”. Med det syftar man på användandet av grövre utrustning än vad som egentligen behövs. Med den definitionen så skulle samtliga av landets gäddfiskare idag kallas för just grovfiskare. Men det finns andra orsaker till det, bland annat att minska drillningstiden till ett minimum för att skona fisken. Kanske så är grovfiske ”the shit” trots allt. Vi får vänta och se.

20180929_210422

Som sig bör så var artikeln författad av Arne Broman som hade en viss fetish för det nya och spännande. Bilden av en gammal kuf som sitter vid brasan och minns en tid för länge sedan som den gamla goda tiden kändes i Arnes fall väldigt inkorrekt. Det behövdes säkerligen inte mycket att väcka hans nyfikenhet, och han var inte sen att haka på en ny trend. Ibland blev det bra, ibland mindre bra. Huvudsaken är väl att man försöker resonerade han säkert. Vilket givetvis är helt rätt inställning att anfalla saker och ting.

20180929_210051

Cornflakes var ett stort misstag redan från början. Bröderna kellogs anti-runkmedicin som blev ett måste på samtliga frukostbord, men minskade knappast suget att dra en saftig handtralla eller två, som syftet med majsflingorna från början faktiskt hade varit. Inte heller Arne använde dom i rätt syfte, utan skulle prompt meta med dem. Visst, kopplingen mellan majs och cornflakes är knappast långsökt. Men det tog sig liksom inte. Udda beten ger bonusfiskar var argumentet. Folk har i alla tider metat med allt som kan fästas på en krok, men att hitta något nytt och revolutionerande händer nästan aldrig… Eller?

DSC_0102 (2)

HP-BOLLAR

Högproteinbeten var ett nytt och hett koncept som hade tagit delar av karpfiskesverige med storm. Det skedde inte över en natt som man kanske kunde tro, men sakta men säkert så vann de allt mer mark. Med dessa underliga hårda kokta bollar så kom det helt nya krav på själva riggen. Konstiga ord som hair-rig och bolt hade importerats från England och skapade viss förvirring. Man försökte bena ut begreppen, men intresset skulle som så ofta förr bli stor först när man kunde uppvisa resultat. Tanken att ha en självkrokande rigg där betet, som var en boll, och inte ens satt på kroken, utan på ett ”hår” vid sidan om var förmodligen någonting som krävde viss övertalning. Även i karpkretsar.

I decembernumret 1984 hade Rune Karlsson haft sitt legendariska bullbak, och nu hade man hela 1985 pressen på sig att dra upp några feta karpar som bevis.

20180929_210731_001

Redan den tolfte Juni drog Per Torstensson till med årets tyngsta karp. Med sina 17.450 gram endast ett futtigt hekto från Runes svenska rekord. Bevis nog kan tyckas. Förövrigt ser vi är en av de första svenska bilderna där fisken ligger på någonting som kan relateras till en avkrokningsmatta. Förmodligen en jutesäck där man hållit karpen tills fotograferingen, men ändå. Annars så var det fritt fram att ha fiskarna i gräset, eller i bästa fall i håven eller på ett keepnet i gräset. Karpen var förmodligen den första fisken som i sverige njöt av specialbehandling av det skonsammare slaget när det skulle fotograferas och poseras.

Hursomhelst, med karpmetet så kom det många nyheter som kunde användas till annat fiske. Napplarm och olika riggar för att nämna några. Att meta efter andra arter med boilies skulle dröja förvånansvärt länge då jag antar att man måste ha fångat ett antal bonusbraxar och sutare under karpfisket då som nu.

20180929_211023

De vatten som fanns att tillgå för den växande skaran karpmetare var lätträknade. Och bra karpvatten som var öppna skyltades det inte med. Vittsjön, Svenstorpssjön, Perstorpssjön och Henrikstorpssjön var fyra sjöar FJ tipsade om i sin årsbok. Men topplistorna toppades av hemliga vatten som spädde på mystiken ännu mer. FJ hade gått med på att registrera karpar från dessa ”hemliga” vatten för att över huvud taget kunna presentera en årsbästalista som var relevant.

20180929_205826

Andra satsade på att forma sina egna paradis.

20180929_205850

Carp Invaders, var en grupp metare från Fina Biten som beslöt att bilda sitt eget vatten. Tidstypiskt så måste alla sådana grupperingar ha ett tufft namn. Tyvärr så var inte carp invaders ett sådant, men artikeln är rena järnspettet. Man berättar hela proceduren från att man hittar sjön (runnevattnet i Uddevalla) till olika tillstånd som måste fixas innan man ens kan börja tänka på att plantera i karp. Man går igenom vilket PH-värde en karpsjö bör ha, hur man försöker att minska antalet gäddor och hur man skaffar karparna. Intressant blir det när man förklarar hur tillväxten för karpen kan vara under gynnsamma förhållanden och jämför mot dagens karpar och deras tillväxt.

Man kan lätt säga att grabbarna var pionjärer inom denna scen. Svartisättningar och förflyttningar av karp har alltid funnits, men det att göra det rätt och riktigt och få det att fungera kräver en stor insats och en hel del tur och framförallt rätt inställning.

20180929_211811
Topplista Karp 1985.

Topplistan för året talade sitt tydliga språk. HP-kulan var här för att stanna. Nu skulle vi bara vänta att den skulle döpas till det vi känner den som. En Boilie. Det skulle dröja länge innan nästa bete med samma kraft skulle penetrera metescenen. Plastbeten.

ISMETE:

20180929_205317

Men ibland så föds stora idéer utan att man ens riktigt känner till det. Ismetet efter gädda är ett sådant. Då angeldon inte var ett fiskesätt som godkändes som fångstmetod i specimentävlingen fick man tänka till lite. Ove Nilsson hade med sina vänner haft ett givande abborrfiske med fiskar upp till 1600 gram vid sjön i fråga. Man resonerade att man borde kunna rikta in sig på de stora abborrarna genom att meta efter dom med mörtar. Sagt och gjort. Man skaffade korta båtspön och fyllde rullarna med 0.40 lina för att gardera sig mot gäddorna. Annars så var utrustningen som under vilket standardgäddmete som helst.

Metoden gav bra med fisk, men skulle få sitt stora genombrott först långt senare.

20180929_205522

Även på prylsidan så hände det saker. Fajtingbromsen var en stor nyhet. Att tillverkare satt dag som natt och klurade på nya finesser till sina rullar fick man bittert erfara. Värst av allt var nog autacastfunktionen, eller quickcast som den kanske kom att kallas i folkmun. En totalt värdelös uppfinning som i bästa fall resulterade i blodiga knogar.

Men fajtingbromsen var något annat, och bättre. Att snabbt kunna ställa om sin broms var högst önskvärt. Mitchell och Shimano lanserade sina samtidigt.

Den förstnämnda hade en spak som man kunde dra på för att öka på bromspåverkan, vilket kanske kändes exklusivt, men var samtidigt lika opraktiskt som svårmanövererat. Vid mothugg, där man speciellt med nylonlinor vill ha lite hårdare inställd broms skulle man först greppa spaken, sedan drämma till. När fisken var krokad så kunde man med trigger-drag funktionen, som mitchell valt att kalla eländet, kunna lätta på bromsen genom att släppa lite på spaken. Detta krävde ett nytt sätt att fiska och förpassades till soporna nästan genast.

20180929_205536

Shimano valde att göra det rätt och riktigt. Deras fajtingbroms finns på marknaden än idag och fungerar lika bra som baitrunnerfunktion vid nödfall som vid tuffare spinnfiske. En enkel lösning, och såna fungerar alltid bäst.

ABBORRE:

20180929_210852

Vi nämnde Hällers Myr i ett tidigare avsnitt, och förvarnade att vi skulle ha anledning att återkomma. Då var anledningen rekordabborren på 2761 gram som Per-eric Jacobsen lyckats pimpla upp efter en satsning efter just storabborrar endast året innan.

Nu skulle rekordet pressas över drömgränsen tre kilo. Fångstmannen Gary Wickins var ingen specimenhunter, och det var ingen satsning efter dom stora den dagen jätteabborren beslöt sig för att sluka pirken. Han var helt enkelt på rätt plats under rätt tid. En familjepimpeltävling som spårade ur kan man nog sammanfatta det hela.

Hur som helst, fisken som vägdes in på 3150 gram kändes ändå inte vid den tiden oslagbar. Man hade i samma sjö hittat en död abborre på 3500 gram och provfiske med nät hade gett en borre på 67 cm. Rekordborren var en romstinn hona på 51 centimeter… Med facit så skulle Garys fisk bli den sista över två kilo från sjön som idag är helig specimenmark.

När man insåg några år senare att sjön inte skulle leverera några fler jätteborrar så kom trekilosjätten helt plötsligt kännas väldigt jobbig att slå. Det skulle dröja 30 år innan nästa fisk över tre kilo kom upp. Men inte ens då räckte det till ett nytt rekord. Av de nu kända sjöar så är det väl endast Rögle dammar som känns ha potentialen att leverera en trekilospjäs vid riktat mete.

20180929_211927
Topplista Abborre 1985.

Idag så fiskas det mer abborre än någonsin. Metet levererar fiskar, men framförallt spinnfisket har utvecklats något enormt. Listorna från 70-80 talet har en mix av slumpfångade storfiskar och borrar som kommit under mer riktade former. Det svenska specimenmetet som vi känner till det började en gång i tiden vid ån Lagan och en viss Arne Broman med bihang i spetsen. Arne nämner i årsboken att de abborrar som nu (1985) skulle ha varit tvåplussare avlivades när metet där slog igenom på bred front. En sorglig påminnelse om en spännande tid som delade ut korten högt som lågt…

20180930_080245

Fiskejournalen som i allra högsta grad var metarnas tidning och förutom några få böcker enda inhemska källan för information. Designen och layouten i tidningen följde under 1985 samma koncept man blivit så välbekant med. Men redan följande år skulle tidningen genomgå en total förändring som inte skulle glädja någon med ögon. Noterbart är att den rödvita Hi-Lo wobblern skulle pryda omslaget i årets näst sista tidning. Kanske det mest klassiska draget som någonsin simmat i svenska vatten. Ett drag som varken var svenskt eller 1985 ens tillverkades i Sverige.

Som kuriosa kan jag nämna att Hi-Lo wobblern som ovan nämnt inte alls är svensk, utan köptes in från Heddon under femtiotalet liksom många andra kända ABU-drag som importerades från staterna eller andra länder. Bla Killerwobblern, cello, räkan och Kynoch, Snoky, Utö, Kaleva, Högbomsspinnaren, Mörrumsspinnaren och många, många fler. Inte ens atomdraget är av Svenskt ursprung utan en ”kopia” av finska Aromi-skeden. Jag ber om ursäkt för att krossat er världsbild, men rätt måste vara rätt.

Hi-Lo wobblern började som Heddon vamp spook, eller river runt. Själva kroppen var en mycket vanlig wobblerform på den nordamerikanska marknaden. Det abu gjorde var att uppfinna den ställbara skeden. 1957 lanserades wobblern med pompa och ståt och sedan dess har det varit så att säga historia. Noterbart är att de första två produktionsåren såldes Hi-Lon som ställbar i fem lägen för att 1959 få sitt sexlägessked. De lärda tvistar om detta fortfarande då femstegsskedar verkar vara nästan omöjliga att hitta fastän wobblern tillverkades i miljoner exemplar. Att Hi-Lon är en av de mest kopierade dragen i Sverige beror på att man aldrig från abus håll kunnat hävda att kroppsformen var deras egna. Den ställbara skeden däremot var patenterad.

De tidiga exemplaren har följdaktligen ordet ”patent” skrivet på magen och är i samlarkretsar mer eftertraktade. 1981 flyttades produktionen av abubeten till fjärran öster. Kvalitén på betena sjönk, men det skulle dröja en bit in på nittiotalet innan abu tappade sin totala dominans av betesförsäljningen i Sverige. Vad detta har med specimenmete att göra får ni själva lista ut…

MÖRT.

20180929_210457

En kilomört är alltid en drömfisk. Men bara för det så behöver de inte vara alls så ovanliga som man kan tro. Få arter i Sverige har lika många olika vatten där man passerat storfisksgräns som just mörten. Dessutom så är mörten en populär metfisk som med framgång kan metas överallt i vårt avlånga land. Under 80-talet var de stora norrlandsmörtarna fortfarande ofunna. Metet ansågs vara bäst i de södra delarna av landet där de flesta metarna bodde. Rune nämner inga vatten norr om Svartån i sin annars mycket välskrivna artikel. Han nämner även att fisket är nästan lönlöst när vattentemperaturen sjunkit under fem grader, vilket är lite förvånande på tanke hur vanlig bifångst mörten är under pimpelfiske. Idag metas mörten året om av entusiaster och är med färnan en av våra säkraste vinterarter. Under denna tid låg rekordet fortfarande på 1221 gram som kändes mycket svårslaget, men inte omöjligt.

20180929_211646
Topplista Mört 1985.

Tommarpsån dominerade listan antalsmässigt, men årets tre tyngsta fiskar metades upp från andra vatten. Runes delade andraplats i topplistan gav fin tyngd åt artikeln ovan.

BRAXEN OCH SUTARE:

20180930_111414

Om man kunde hitta stormört lite varstans i landet så var förhållandena omvända när det kom till brax och sutare. Väldigt få vatten producerade nästan samtliga fiskar. Hagbyån hade dominerat scenen i några år och man hyste inga större förhoppningar om att den skulle kunna bli utmanad som brax-eldoradot nummer 1.

Härsjön i Hyssna började under denna tid att florera som ett potentiellt vatten. Sjön som var försurad innehöll ett antal braxnar som växte så de knakade. Man hade sprängt femkilosvallen, men sjön kändes ändå under 1985 inte som ett riktigt hot mot Hagbyån. Sjön var ett intressant fynd som hade vissa kopplingar och likheter till abborrfisket i Hällers Myr. De fiskar som kom upp under året var i god kondition och verkade fortfarande växa. Vilka toppvikter dom skulle nå visste väl ingen, men att hota det svenska rekordet på 6300 gram kändes ändå vid tiden väldigt avlägset. Leif Anderssons brax gav ändå hopp om en ljus framtid. Kanske skulle vi få anledning att återkomma till Leif och braxarna från Härsjön?

20180929_210633

Hossmoån var ett annat klassiskt namn som florerade i pressen…

20180930_080323.jpg

I samma veva höjdes Sutarrekordet till 4640 gram. En fångst som senare skulle bli omdiskuterad. Uppslaget innehåller även två andra nyheter. Richard Walkers bortgång fick en liten notis även i Sverige. Mannen som anses vara det moderna specimenmetets fader hade enligt mig kunnat hedrats med en minnesartikel. Det andra är att man i England helt sonika uppmärksammat problemet med bly i naturen.

20180930_111540.jpg

Sutarmetet i Sverige följde samma mönster som den gjort sedan dess. Ett eller ett fåtal vatten dominerar listorna totalt. Ljungbyån var dåtidens Antorpa, och vikterna var även i dagens mått mätt höga. Det krävdes en fyrakilos att kunna utmana om titeln årets sutarkung. Drömgränsen fem kilo kändes inte orimlig, dock så skulle det krävas att stjärnorna stod rätt för det att inträffa.

Båda topplistorna var rent viktmässigt trevlig läsning. Men som jag nämnde så började det moderna specimenmetet handla mer om att pricka rätt i rätt vatten än att aktivt söka efter nya. En tråkig utveckling om man som Arne Broman ser specimenmetet som en jakt efter nya vatten, nya upplevelser och ny information. Det gäller att kunna skilja på specimenmete och specimentävlingen för att förstå att de två är vitt skilda saker. Dessutom så började det hårda fisketrycket och problemen det medförde i nedskräpning, arga markägare och dålig fiskhantering sätta sina spår. Att driva en utveckling åt det hållet och vara ansvarig för tävlingen som blivit ett okontrollerbart monster kan inte ha varit någon drömuppgift. Och mycket riktigt så skulle det oundvikliga inträffa inom ett par år. Personligen hade jag kunnat tycka att ett par smarta regeländringar hade kunnat rädda tävlingen och gjort den åter intressant. Men man valde att ge upp. Tyvärr.

DET NYA METET:

20180930_104259

I skymundan av braxen och sutarmetet pågick det andra och mer intressanta fenomen. Att meta efter gräskarp kändes betydligt fräschare och hade en anda av upptäcktsresande över sig. Sjöarna var få, och de man kunde meta i var ännu färre. Möjligtvis kan den cyniske kalla metet för elitistiskt, och med all rätt. Att kunna övertala en vattenägare att man kunde driva in krokar i sina dyrt inköpta slåttermaskiner var nog inte alldeles självklart.

Tre metare stod ut som pionjärerna. Jörgen Larsson, Fredrik Stjärnkvist och en viss Stefan Trumstedt, mer känd som gäddfiskaren Trumman.

20180930_104308

Fiskarna man metade hade mer beskedliga vikter än vad man idag är van med. Rekordet som Stjärnkvist hade skrevs 6425 gram. Men man var väl medveten att vikterna skulle komma att pressas mot tio kilo, och kanske mer än så. På kontinenten hade fiskar på både 15 och 20 kilo landats, så varför inte i Sverige?

De första karparna planterades i Ösbysjön år 1970, men 15 år är ingen ålder för en gräskarp. Det var först under 80-talet man kunde hitta fisk med vikter intressanta nog att meta efter. Idag 30+ år senare så är det i vissa fall samma fiskar som man idag metar efter som under 80 talet sattes ut här och där i landet. Undertecknad har ett vatten några mil bort där karparna gått länge och håller vikter över 15 kilo.

20180930_104817
Topplista gräskarp 1985.

Med den bakgrunden så förstår man att listan över tio största är mer en notering över rådande läget. Vikterna var låga, men det var det man hade att jobba med…

MERA SIK.

20180930_110911

Mot slutet av året valde man att gå ut med ännu en artikel om det nya spänannde sikmetet som kunde bedrivas i en häftig inramning med snö. Ett helvete att genomlida, men såg väldigt bra ut på bild.

20180930_110935

Det som fastnar från artikeln är inte sikmetet alls, utan tacklen och sättet att tänka och meta. Jörgen lägger tyngden på att hitta en metod och de nycklar som behövs för att förbättra det redan fina metet. Artikeln visar att metet är så mycket mer än tid och tur. Små justeringar kan i slutändan ge stora resultat och vara helt avgörande för resultatet. En klar tiopoängare om du frågar mig!

ANDRA ARTER:

20180930_111456.jpg

Det var inte bara Abborren och siken som sprängde en drömgräns under året. Det nya färnarekordet började nu med en trea. Inte ett gram över, men tre kilo blankt var ändå en vikt alla hade räknat med. Det som var mest förvånande var att det hade dröjt så länge. Färnan är en populär fisk som finns lite här som där.

Idfisket hade inget speciellt att komma med förutom toppfisken som fångats på ett skeddrag, nämligen ett klassiskt Utö och vägdes in på suspekt runda talet 3500 gram. Ja, jag erkänner att jag jag litar mer på att färnan vägde 3000 gram jämt än iden. Spinnfångade bonusfångster hade en ful ovana att klocka in på väldigt jämna tal trots att de borde vara relativt enkla att väga på vilken butiksvåg som helst. Att fångstplatsen dessutom var en campingplats lämnar extremt mycket åt fantasin. Men jag kan ha fel… Vem är jag att döma folk?

Till mitt försvar. Det som väcker min misstänksamhet är minnen av en annan spinnfiskad id med den ovanligt runda vikten 4.6kg som anmäldes och vann en viss tävling. Den fisken anmäldes aldrig som rekord, och det hade väl sina anledningar..?

SAMMANFATTNING:

För själva metet så var 1985 ett mellanår. Visst fångades det ett antal rekordfiskar, och nya spännande tackel och beten slog igenom. Men förändringarna som skett i till själva inställningen för metet som rörelse var få. Sikmetet var en frisk fläkt, som visade att man kunde anfalla nya arter på ett nytt sätt. Liksom gräskarpsmetet. Men förutom det så var det ovanligt torrt. Specimentävlingen hade hamnat i en fas där intresset från de som inte var insyltade i själva tävlandet hade svalnat betydligt. FJ rapporterade kort och med färre superlativ än vad man var van med. Visst följde metarna tävlingen slaviskt, men de vanliga fiskarna hade nog börjat tröttna. De som metade, metade redan, de som inte var intresserade bläddrade nu som då förbi rapporteringen.

Om man ser till specimentävlingen så var 1985 ett superår. Rekord, stora fiskar och högre krav på poäng än någonsin. Anguilla utklassade all motstånd, och de var fiskets  rockstjärnor. Men vad skulle behållningen vara för 1986? Man förväntade sig en upprepning av året som gått, vilket inte skulle vara någon högoddsare. Skulle media inom snar framtid nå sin del av ansvaret och lämna över tävlingen till metarna själva? Skulle metet överleva den förvandlingen om man inte hade media som rapporterade?

Man visste nog inte riktigt var metet befann sig? Var glansdagarna över, eller skulle metet överleva som fiskeform även utan tävlingsbiten? Det var klart att det skulle tävlas året efter, men längre än så såg man inte i kristallkulan.

Kanske så krävdes det nya arter och nya fräscha tag för att hålla metet aktuellt även i fortsättningen? Metare i svea rike kavlade upp ärmarna och spottade i nävarna. Först skulle Palme begravas, sen skulle vi alla ut o meta sik!

TOMBA

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s