1981 var ett högintressant år för specimenmetet. Alla parametrar visade spikrakt uppåt och framtiden verkade mer än ljus. Många kände nog på sig att man stod på tröskeln till ett genombrott för svenskt specimenmete. Vintern hade nog känts längre än på länge och många onda planer hade skissats in i minsta detalj för årets metesatsningar. Specimentävlingen skulle bli ett slag mellan de två jättarna Balans och UFF, eller kunde något annat lag ta klivet upp och hota på allvar? Det nya året skulle presentera oss profiler som skulle för evigt skriva in sig i metehistorien. Metet skulle även ifrågasätta sin egen existens för första gången. Kunde man fortsätta att avliva fiskar, eller kunde man på något sätt gå vidare med reglerna som mer eller mindre krävde en avlivning? Det skulle bli ett kortsiktigt nöje om sveriges samlade metarelit gick loss med bonkern. Det förstod man snabbt. Många artiklar handlade om just detta, samt att man la mycket krut på att lära ut korrekt fiskhantering efter dåtidens mått. Ett tidigt tecken på att man i sin drift mot högre nivåer även fick ifrågasätta sig själv och sina metoder för att få det hela att bli ett nöje även kommande metare kunde få njuta av. Det vore ett tjänstefel att så här 36 år efteråt nedvärdera dåtidens metoder. Då hade man en ständig vilja att lösa problem och förbättra både åt sig själva som andra. En konst som tyvärr känns allt mer förlorad idag.. 1981 kändes nästan allt möjligt. Och vi skulle även få bevis på detta. Det skulle visa sig bli ett fruktansvärt starkt år för metet som med stormsteg drevs framåt. Att stanna upp och njuta var verkligen inte ett alternativ!
KAJ VEM?
Man han bara slå upp och vända på en sida i årets första Fiskejournalen innan man tappade hakan. En artikel om malmete i Emån av Arne Broman var vad det bjöds på. Redan innan man läst klart så infann sig känslan att den artikeln skulle bli mycket svår att toppa. Förmodligen så var detta det första många läste om en man vid namn Kaj Jonsson. Men det skulle inte på långa vägar bli det sista vi skulle höra om honom.
Artikeln skulle enligt uppgift vara urdrag från Arnes fiskedagbok. Efter att ha läst artikeln så var en sak glasklar. Den fiskedagboken skulle man vilja läsa! Malfisket var en framgång med många landade malar. Kaj toppade sviten med en 16,2 kilos som var en drömfisk alla kategorier. Under dagarna metade man efter andra arter och gubbarna hade sitt livs björknafiske med en 720 grammare som toppfisk. Fisket efter mal hade skett efter att ett specialtillstånd utfärdats. Det hela skedde i forskningsyfte om jag tolkat det hela rätt? Kontentan av det hela var att det fanns gott om mal i ån från flera olika årskullar..
Per Thorstensson, en annan legendar som var med på malexpedeitionen..
Kring karpmetet började det skapas positiva vibbar. Fjolårets två slumprekord samt andra fångster från bla Vittsjön som började vid den här tiden figurera som ett vatten med framtida potential. Henriktorpssjön och Sventorpssjön var två andra vatten som hittats och metats med landade karpar som resultat.
I artikeln lyfts åter frågan kring registrering av återutsatta fiskar. Chris Yates karp på 23,35kg som äntligen slog Walkers Clarissa efter år av försök, med hela 3,5kg dessutom, godkändes inte som rekord i England. Man ville helt enkelt ha karpen i dött tillstånd om rekordet skulle bli av på ”laglig väg” . Detta protesterade Walker stakt mot och vägrade att stå kvar som rekordhållare med Clarissa om Yates rekord inte skulle godkännas.. Arne Broman förutspådde helt korrekt att detta skulle bli ett problem i framtiden även i Sverige.
Vidare i samma ämne snurrade man redan i nästa nummer. Här lärde man ut de knep som idag borde vara självklara för varje fiskare. Tyvärr så var det inte lika självklart på den tiden. Fiskeblaskorna fylldes med bilder på långa rader med avlivade gäddor, mörtar, braxnar och aspar. Ett så kallat ”gruppfoto” var lika trendigt förr som det är förlegat idag. Dock så ökade användningen av keepnets och säckning av fisk efter att Broman introducerat oss med idén. En klar ljusning på den fronten var i sikte efter århundraden av misshantering. Man måste förstå att det är svårt att få gamla hundar att sitta. Det är ju egentligen först nu en ny generation ärver god fiskhantering och återutsättning från den äldre. För den tredje generationen kommer detta vara fullständigt självklart. Så har man ju alltid gjort. Eller? Vi har mycket att tacka Arne för.
På 80-talet var swingtip så inne att man till och med hade skämtteckningar om dem..
Bakom varje sida man vände kunde det ligga en jackpot och vänta. Många satte nog morgonkaffet i halsen när en fet mörtartikel publicerades utan så mycket som ett varningens ord på själva omslaget. När kaffefläckarna torkats av så kunde man läsa ett stycke som skapade omedelbar och svår fiskesug. Som grädden på moset så ifrågasatte man även det mest klassiska av mörtrekord. Den på 1221 gram från Funbosjön från 1974. Ett rekord som skulle på pappret vara lättslaget, men visade sig vara en mycket hård nöt att knäcka.
Rune Karlssons rekordfaren på hela 5760 gram skapade något mindre surr i pressen än vad man hade trott en sexkilosfaren skulle skapa..
Inte blev vi mer imponerade av en tjugokilosgädda på angel. Av två anledningar..
Vad sägs då om en dansk niokilosbraxen? Efter en rusning på nittio meter och en drillning som varade en hel timme så landades bjässen med en huggkrok i ryggen. Fångstmannen själv citerade fångsten -Ingen fisk en riktig sportfiskare vill fånga. Och bifogade bilder på två mindre braxar från en helt annan resa..
Nu är jag kanske lite elak, men för 30-40 sedan så höll inte allt vi läste en granskning. ”felvägningar” och diverse missförstånd var vanliga. Men som tur var så ägde alla en fin våg med vikten både i kilon och i Pund. Efter många turer kring ”felvägda” inbillningsfångster så myntades utrycket, den klassiska pundskalan. Förmodligen med en stark eftersmak av sarkasm..
Rune Karlsson var inne i ett flow som aldrig verkade ta slut. En mycket duktig metare som senare skulle bli förknippad med bullbak och megakarpar. Vid denna tid så var han profilerad som en färnakung. Efter att ha fångat färna under årets alla månader, utom januari och februari, visade att man kunde gott förlänga säsongen till i princip ett året om mete. Förutsatt att det var isfritt då. Ännu ett exempel på hur normer spräcktes och gränser förflyttades. Dock så hade Rune lite otur med hur hans artiklar i tidningen kom att se ut 1981. Först så kom den förargliga nollan som höjde vikten på hans faren till nästan sex kilo. Inte blev det mycket bättre då hans färnaartikel om vintermete hamnade på samma sida som rubriken ”är du en is-dåre?”. En artikel som handlade om något helt annat.. Lite komiskt var det med bildskriften, ”observera att det är is och snö i vassen”.
Tråkigt nog så tog inte oturen för Rune slut där. Vi var inne i april och de närmaste månaderna kunde man nästan känna marken skaka av fiskefrossa. Efter vad som endast kan räknas som välförtjänt så ligger den till slut där i håven. En färna från Almån som efter vägning visade sig väga 2760gr. Dvs större än Martin Falklinds rekordfärna. Rune ringer in för att anmäla rekordet, bara för att till svar få veta att en ännu större färna fångast blott dagar innan Runes fisk. En man med namnet Bo Lundin har tagit en på 2837 gram från Svartån. Ett vatten som idag inte är helt obekant i färnakretsar.
SUTARE:
1981 hade knappt börjat, men mycket hade redan hunnit hända. Vi närmade oss maj månad, en månad då det är mycket hett att meta. Runtomkring landet så väntades det med spänning när det skulle börja rasa in fiskar till specimentävlingen. Vilka som skulle vara starka, och vilka som skulle få vika ner sig. Fj satsade hårt på sutarmetet med flera stora artiklar flera nummer på raken. Sutaren var ett av de arter där man nästan kunde förvänta sig en höjning av rekordet.
På redaktionen hade Arne Broman fått blodad tand. Specimenfisket skulle drivas framåt. Man gick så långt i sin iver över det nya svarta att man skrev en artikel om hur specimenlag skulle lägga organisera sig, lägga upp sin taktik och satsa kraftigare än någonsin. Sett med dagens ögon så är det nästan svårt att förstå vad som krävdes för att som lag lyckas med en topplacering i tävlingen. Det var allt annat än söndagsfiske detta handlade om.
Att ha ordet specimensektion i sin vokabulär är bara det imponerande..
När de första rapporterna började dimpa in i tidningen så måste en del ögonbryn ha höjts. Rutilus hade kopplat ett fast grepp om tävlingen, sett till fjolåret mycket oväntat. Sett till laget något mindre oväntat. UFF och Balans måste ha varit aningen störda över den oväntade utvecklingen, och nu gällde det att svara om man ville ha en suck att haka på. Rutilus 290 poäng mot Balans 204. UFF ser hopplöst avhängda ut med 71p och ligger inte bättre än på fjärde plats efter ögern som har lite halvhäng med 158p. Rutilus hade plockat en lång svit mörtar som gav massor med härliga poäng. Deras gäddsvit på 4st över tio, med en 14 kilos i topp måste ha känts som ett mindre dråpslag för vissa andra.. Herr simmerfors stoltserade på bilden med en braxen på 4850gram som gav balans maxpoäng vid tillfället.
Utav bara farten fortsatte Rutilus sitt skoningslösa race mot silverpokalen (som segrarna av specimentävlingen fick). När Rickard Persson till slut höjde sutarrekordet till hela 3813 gram så var succén ett faktum. En mycket hög vikt för en sutare. Kanske så skulle denna sutare kunna stå sig året ut?
Men det rekordet var snart ett minne blott. Den fisk som Peter Alm skulle fånga en kort tid efter den första skulle chocka hela metesverige.
4450 gram, så lyder det nya rekordet. En höjning på 642 gram, vilket var overkligt mycket. Att man förr eller senare skulle pressa rekordet över 4000 gram var väl ingenting någon tvivlade på, men att det skulle bli så extremt som det blev hade ingen riktigt räknat med. Grabbarna i Rutilus hade nosat upp ett hemligt vatten där det bevisligen gick gigantiska fiskar. Vegetationsrikt och grunt, det var receptet..
I samma veva så pressas ett annat rekord till nivåer man inte anade fanns. Vi hade precis hunnit landa från Kaj Jonssons och Bromans malfiske när denna bjässe, även med den tidens mått, mycket diskret presenterades. En katt på 60,1kg ur Emån. I efterhand har det framkommit en del spekulation om själva fångsten, men faktum kvarstår att det är en häftig fisk.
En viss Jörgen Larsson började ta plats i media. Stiligt nog med en fet karp i famnen. Tids nog skulle hans fångster, men framförallt hans texter fånga våra känslor.
SPECIMENTÄVLINGEN HÅRDNAR:
När vi nästa gång nås av information om specimentävlingen så har det hänt saker. Rutilus seglar vidare mot pokalen med 325 poäng, men UFF har kammat till sig och gnetat in hela 265 poäng. Fjolårssegraren Balans kan ses som helt uträknade medans UFF som oftast avslutar starkt fortfarande har halmstrån att greppa.
Mitt under brinnande specimentävling så tar Broman och co tillfället i akt att lära oss att swingtipmeta. Som sig bör så är det inte mindre än 7 helsidor om ämnet, vilket borde anses som heltäckande. Detta var typiskt för tiden. Dessa ”såhär metar/använder du” artiklarna var väldigt detaljerade. Mellan raderna kunde man läsa att om du inte kunde allt detta inom snar framtid så hade tåget för din del gått. Utvecklingen gick med stormsteg och det gällde att ha häng på den för att inte reduceras till en simplel sällskapsmetare.
Den nyfunna kunskapen började visa sig genom resultat. Karpen som länge ansetts som nästan omöjlig att fånga med spö och krok blev en allt vanligare syn i fångstjournalerna. Man låg i brytpunkten mellan att ”endast” fånga en karp och att målmedvetet börja rikta in sig på att meta karp. Nya vatten damp ner nästam varje månad och känslan att man stod inför ett genombrott måste ha varit häftig. Än så länge metades det utan vare sig boilies, boltar, hair-rigs som napplarm. Ta bort dessa från dagens metare, samt all kunskap och a vatten som i åratal mäskats och fiskats in och man förstår snabbt hur mycket mer som krävdes för att landa en karp.
I början av september så kom beskedet att UFF nästan skrapat in hela ledningen som rutilus haft hela året. 283 mot 268 poäng. Visst visste man att UFF var starka, men detta liknade ingenting mindre än en sensation om man lyckades gå om Rutilus som vid tillfälle lett med 219 poäng över upplands stolthet. Notera Magnus Ugander från fina biten. Vi har anledning att återkomma till denna man.
Nästa nummer innehöll ett reportage om just UFF. Man fick läsa om hur man lade upp sina fisken och strategier. Det hela var väldigt strukturerat. För anmälningarna till tävlingen hade man rätt man på rätt plats. Nämligen Håkan Brugård som senare kom att ta över storfiskregistreringen. Andra kända namn var VM-metaren Lars Lennartsson och Matti Kokk som med brorsan levererade en lång radda poäng i form av bla ålar och lakar.
Det nästa vid får läsa om UFF är att de passerat Rutilus med 54 poäng. Hur snacket hade gått i de sistnämndas klubbstuga vid tiden vill vi nog inte ens veta. Det UFF visade upp var en fantastisk bredd på fisket som genererade poäng i nästan varenda art. Sedan så hade man mälaren till sitt förfogande som gav möjlighet till både gös och gädda i megaklass. 20 olika personer kom att leverera fiskar som gav poäng, vilket är en högst respektabel nuffra.
Men ännu så var det inte klart. Rutilus hade dock alla chanser att kontra. 54 poäng var inte omöjligt vilket uppsalaborna på ett grymt sätt bevisat..
Under tiden som vi väntade på slutstriden i tävlingen så fyllde Arne Broman på från sitt aldrig sinande skafferi av fiskejournalistik i världsklass. Denna gång så handlade det om tre fisken han mindes. Nu pratar vi inte demens, utan helt annan typ av minnesarbete. Den första om en stor id. Den andra om de stora abborrarna han och Lars-Owe metat upp, och den tredje om en tiokiloskarp. Karpen hade varit en häftig batalj där landningen blivit högdramatisk. En tävlingfiskares håv hade använts, och först efter tredje håvningen så hade den till slut fått plats i ”tesilen” som Arne beskrev en tävlingsmetares standardutrustning..
Utav bara farten så pubicerade han en tre helsidor lång artikel om hur man agnar och metar med maggots. En artikel man lika gärna kunde ge ut idag.
Maggots i all ära, men nu ville vi alla veta hur specimentävlingen slutat.
Det blev UFF som tog hem det. 310 poäng fick man ihop. Toppstriden kom att sluta såhär:
UFF-310p
Rutilus-254p
Balans-208p
Ögern-184p
Tinca-102p
Noterbart i övrigt: Kaj Jonsson tog samtliga av Kisa AFKs poäng (74) och en klubb vid namn Rudorna hade börjat hitta lite rudor i Kolbäcksån. Kanske så kunde det finnas flera vatten än ån som innehöll ruda i trakterna?
Som helhet så måste 1981 anses som en av de bästa åren någonsin för svenskt specimenfiske, om inte det bästa?
Tomba..
